Jazzklubben Sundsvall

Troy Enekvist

Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 1950-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling. Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bland andra Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olaussonpiano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.

Troy Enekvist

På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring. Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie’s Bounce avCharlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.

Troy Enekvist

Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbaraskolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.

Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.

Troy Enekvist

Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Hanär något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist. Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.

Troy Enekvist

Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettiford Bluesin the Closet.

Troy Enekvist

Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 1950-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling.

Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bland andra Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olausson piano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.

Troy Enekvist

På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring.

Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie’s Bounce avCharlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.

Troy Enekvist

Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbaraskolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.

Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.

Troy Enekvist

 

Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Han är något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist.

Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.

Troy Enekvist

Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettiford Bluesin the Closet.

Troy Enekvist

Jag vill ge jazzklubbens programsättare en eloge som tagit det vågade steget att friskt blanda i vårprogrammet och bjuda på både välkända och mindre kända namn samt kvällar för bluesentusiaster. Det är alltid spännande att konfronteras med något man inte vet ett skvatt om. Så till er som tvekar inför det okända. Släpp loss nyfikenheten och lägg bort alla förutfattade meningar och ta emot det som bjuds.

Om någon tvivlar så lever ju jazzen, trots att alla pionjärer och stilbildare är borta. Den fylls hela tiden på med nya talangfulla utövare.

Foto: Josefine Karlsson

Jag hade inte susning om vem sångerskan Elisabeth Kontomanou var och vart hon hörde hemma sångmässigt. På nätet kunde jag läsa att hon är internationellt grammybelönad och har sjungit med en rad storheter som John Scofield, Leon Parker, Michel Legrand, Mike Stern och Toots Thielemans för att nämna några. Hon har sina rötter i Frankrike och Afrika, men har efter 10 år i New York fått en stor kärlek och känsla för den amerikanska jazztraditionen. Vilket hon visade i en rad jazzklassiker.
Jag instämmer till fullo i uttalanden om henne där hon beskrivs med en röst lika själfull som Sarah Vaughan, mjuk och fyllig som Dianne Reeves och med samma intensiva glöd som Nina Simone. Elisabet Kontomanou visade att hon är en av de största sångerskorna i nuläget. Tilläggas bör att hon inte fastnat i någon av ovannämnda sångerskors stil, utan mejslat fram ett personligt uttryck som berör. Ni som missade henne är att beklaga.

Foto: Josefine Karlsson

Bakom sig hade Elisabeth en slimmad kvartett som gav osvikligt stöd. Väl samkörda där alla förvaltar sina uppgifter väl. Den lyriske tenorsaxofonisten Anders Ekholm både kontrasterar och kompletterar sången. Han har en härligt fyllig ton så blundar man kan man nästan tro att Dexter Gordon eller kollegan Stanley Turrentine återuppstått.

Pelle Karlströms och Bill Evans anstrukna pianospel satt som hand i handske både i komp och eleganta soloutflykter. Bandets tvåpulsgeneratorer, basisten Christian Paulin fick sin elbas att gunga som enståbas och Janne Kullhammar serverade rakt igenom ett väl avvägt och perfekt rytmiskt trumspel. Kvartetten visade sina kvaliteter i instrumentalnumren Prince Albert av Kenny Dorham och Groove Merchant av Jerome Richardsson.

Elisabeth Kontomanou, nu vet jag med besked vem du är!

Tack för en härlig kväll som sent ska glömmas!