Måndagsjazzen: Härlig kväll med Peter Asplund i fokus

Peter Asplund Aspiration, förband: Jazzt Kids.
Jazzklubben, E-Street

Sextetten Just Kids med stöd av två vuxna hade äran inleda kvällens Måndagsjazz. De här ungdomarna som är i 7-8 årsåldern är jazzens framtid.

Jag hoppas ni fortsätter. Ni behövs!

Trumpetaren, flygelhornisten, och numera även sångaren, Peter Asplund har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang gästat stan och jazzklubben. I måndagskväll, i ett samarrangemang mellan Musik i Västernorrland och Jazzklubben, var det premiär på klubben med den egna kvartetten där Peters fina medmusikanter, Jacob Christoffersen piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor bidrar till den internationellt höga standarden.

Kvällens repertoar var hämtad dels från kvartettens senaste album Aspiration (Prophone). Låtar som Sleepin´ Bee, The Meaning of the Blues, Get Happy, Yesterday I Heard the Rain med flera och lite hemsnickrat av Peter.

I slutet på 1980-talet hörde jag för första gången en brådmogen Peter Asplund på en samlingsskiva. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Peter har gått från klarhet till klarhet. I dagsläget är han en av våra allra främsta trumpetare. Han har utvecklat en helt egen intellektuell framtoning. Inga bortkastade toner utan allt som görs faller på rätt plats. Men han kan även släppa loss med humor och pondus. Ett annat utmärkande hos Asplund är hans självklara och distinkta spel samt hans fina balans i klang och rytmik. Sångmässigt är han influerad av ”The Velvet Fog” Mel Tormé och Svante Thuresson men kommer garanterat att skapa sig en egen profil när personligheten vuxit.

Danskarna är inte bara kända för att leverera stjärnbasister i parti och minut. De kan även ståta med andra instrumentalister av bästa tänkbara kaliber. En av dessa var kvällens pianist, Jacob Christoffersen som visade sig vara en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett anslag som väcker känslor. Med elegans och finess bjöd han på ett variationsrikt broderande på elfenbenet. Hans magnifika ackompanjemang gick i solospelet över till en sprudlande energi när han gav sig ut på strövtåg i harmonikens tassemarker.

Hans Andersson är en basist av dansk klass. Han spelar distinkt, spänstigt pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar varierade med tekniskt eleganta och fantasifulla solon. Allt i ett fint samarbete med trumspelaren Johan Löfcrantz-Ramsay. Peter är lyckligt lottad som har J L R bakom kaggarna. En komplett instrumentalist som behärskar allt på den rytmiska skalan. Ni har väl sett hans agerande bakom diverse artister i TV-tältet hos Kalle Moraeus. Han är lyhörd, spelar återhållsamt då det behövs och kraftfullt med en rörlig vänsterhand då det krävs.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med ett vältrimmat fyrspann där alla delar fungerade på topp!

Hans Erik Bergman ST

Foto: Ulla Hörnell

Utmärkt amerikansk-svenskt samarbete på Jazzklubben…

Konsert

The New York Jazz Exchange

Jazzklubben, E-Street

Måndagsjazzen bjöd på ett efterlängtat återbesök av gruppen The New York Jazz Exchange, det vill säga den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell tillsammans med Leo Lindberg på piano och elpiano, Fredrik Olsson på gitarr, Lars Ekman på bas och elbas och denna gång Moussa Fadera på trummor.

Sedan förra gästspelet för drygt fyra år sedan har det runnit mycket vatten under broarna. Med John Coltrane och Kenny Burrells 50-talskvintett som tänkbar förebild har Sean och hans medmusikanter utvecklat konceptet mot ökad frihet.

Repertoaren innehöll en välblandad mix av jazzstandarder som Horace Silvers Sister Sadie, Toots Thielemans Bluesette, George Gershwins Summertime, Vem kan segla förutan vind, Hoagy Carmichaels Stardust och egna opus som TwoBears, The Game, Pearl med flera.

Nowell som är en bärare av gener från Dexter Gordon, Sonny Rollins, Joe Henderson med flera har skapat ett eget personligt uttryck. Hans improvisationer är oförutsägbara och rytmiskt laddade. Det är alltid befriande skönt med musiker som vågar satsa mot det okända med sväng, pondus och kraft. En viktig faktor i Seans utveckling är att han spelat i många olika sammanhang med musikstorheter som Wayne Shorter, Dave Douglas, Donny Caslin, Stanley Clarke, George Duke med flera.

Gitarristen Fredrik Olsson visade sig vara välbevandrad i gitarrjazzens historia. Utan vidare jämförelser kände man en närhet till de gamla mästarna Barney Kessel, Herb Ellis, Joe Pass, Tal Farlow. Nu är Olsson ingen eftersägare utan levererar med glöd och intensitet ett gitarrspel med personlig prägel. Smak- och fantasifullt varierade han sitt spel med singelsträngspel och klangfulla ackord.

Ända sedan Reinhold Svenssons dagar har svensk jazz berikats med en lång rad pianister av klass. Ett av de senaste fynden som med all rätt väckt uppmärksamhet är Leo Lindberg. En begåvning utöver det vanliga. Han spelar med teknisk elegans och är harmoniskt välformulerad. Trots sin ungdom är spelet moget, fantasifullt, finessrikt och klichéfritt.

Lars Ekman bjöd både på tryggklassisk Ray Brown-bas med stadiga linjära basgångar och melodiska solon. Vilket i fint samarbete med Faderas rörliga trumspel fick tillställningen att svänga avspänt och skönt.

En trevlig kväll med mitt ”Livs Nowell”, och skön musik som värmde i höstmörkret.

Hans Erik Bergman ST