Hans Erik Bergmans recension ST, foto Mats Olsson

Konsert
Vladimir Shafranov Trio
Jazzklubben, E-Street

Rysk jazz är för mig en vit fläck på musikkartan bortsett från Oleg Lundströms storband, trumpetaren Valery Ponomarev och måndagskvällens gäst, pianisten Vladimir Shafranov som tillsammans med länets främsta komp, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf bjöd på en svängig odyssé med en kavalkad av kända jazzlåtar signerade Benny Golson, Billy Strayhorn, Duke Ellington, Michel Legrand, Thelonious Monk med flera.

Vladimir, född 1946, började spela piano och violin vid fyra års ålder. I början av 1973 lämnade han hemstaden St. Petersburg och bosatte sig i Israel. Några år senare flyttade han till Finland och blev 1980 finsk medborgare.

Under sin tid i Finland spelade han med de bästa finska jazzmusikerna. 1983 gick flyttlasset till New York och där anlitades hans tjänster av jazzlegender Art Farmer, Stan Getz, Chet Baker, George Coleman, RonCarter, Dizzy Gillespie och Al Foster. Numera är han återbördad till Finland och bor i Jomala.

På 50-talet demokratiserade Bill Evans och Ahmad Jamal pianotrion genom att ge basen och trummorna en lika framträdande roll som pianot. Vladimir Shafranov och hans spelkompisar har anammat det konceptet på sitt eget sätt.

Det blir mera liv i musiken då alla är lika delaktiga i framförandet än att bara pianot är i fokus med rytmiskt stöd av basen och trummorna.

Vladimir Shafranov är en mycket välskolad pianist med bländande teknik som utan att vara eftersägare hämtat näring och inspiration från namnkunniga kollegor som Bill Evans, George Shearing och Oscar Peterson för att nämna några.

I sitt eleganta och fantasifulla broderande på elfenbenet lägger han som extrakryddning in små korta fraser från kända låtar. I balladspelet är han mycket målerisk med både breda och smala penseldrag och är inte rädd att ta ut de harmoniska svängarna på ett mästerligt sätt.

Basisten Tobias Helén hemmahörande i High Coast Jazz Orchestra var en perfekt samtalspartner till Shafranov. Utöver sina linjärt stadiga och välklingande basgångar bjöd han på en rad fantastiska solon. Stråksolot i Ellington/Strayhorns Satin Doll var en riktig höjdare. Samspelet med trumslagaren Martin Eklöf, också hemmahörande i HCJO var av hög klass. Perfekt personkemi.

Martin Eklöf är en lyssnande ”time-keeper” som på bästa Paul Motian manér sätter markeringar och inprickningar med rytmisk skärpa ochfiness. I hans rörliga solon fick vi ta del av hans tekniska briljans.

Med Beautiful Friendship avrundade Vladimir Shafranov Trio sin svängiga odyssé och visade med ackuratess att Bill Evans koncept håller än idag.

En magnifik kväll!

Konsert
Joel Svensson and his Copenhagen Friends
Jazzklubben, E-Street

Hans-Erik Bergmans recension ST

Efter en time out från musiken i början av 1960-talet startade tenorsaxofonisten Sonny Rollins en kvartett där pianot byttes ut mot gitarren. Om det är den kvartetten som stått modell för gitarristen Joel Svensson ska jag låta vara osagt.

Men hur som helst har han satt samman en välspelande och svängig kvartett i den andan med Thomas Franck tenorsax, Hans Backenroth bas och Victor Jones trummor.

Med en pappa som spelade rock och blues och en farfar som lirar svängig gitarrjazz föll det sig ganska naturligt att också Joel skulle börja spela gitarr. Jazzintresset har han ärvt av farfar, legendaren Nicke Svensson.

När Joel 2013 fick Åke Hasselgårdstipendiet löd juryns motivering: ”Gitarristen Joel Svensson har en djup förståelse för jazzgitarrtraditionen och ett öppet sinne för nya influenser som kan bredda hans stil. Hans spel är skickligt och fantasifullt med ett imponerande tekniskt kunnande”.

Kvällen fick inledas på trio då huvudpersonen själv var försenad på grund av en tentamen på Musikhögskolan.

De bjöd på en svängig avdelning med ett antal kända låtar ur standardmappen, On Green Dolphin Street, Sonnymoon fortwo, I Can´t Get Started och I´ll Remember April där Francks fantasifulla och mustiga tenorspel surfade läckert på de rytmiska vågorna som Backenroth och Jones skapade.

Efter paus inleddes avdelning två med trionumret I Closed My Eyes med Joel i huvudrollen och med fint stöd av basen och trummorna. Därefter var kvartetten fulltalig som med stor energi släppte loss fördämningarna i The End of the Love Affair. Och en rad andra standards.

Här visade Joel med ackuratess vilken skicklig gitarrist han är. Han besitter en bländande fingerfärdighet och varierar smakfullt singelnotspelet med läckert harmoniska ackord. Spelet har både tradition och nytänkande.

Med Dexter Gordon och John Coltrane som ledstjärnor har Thomas Franck mejslat fram en egen profil och ett musikaliskt uttryck. Som sina förebilder är han expressiv och fantasirik, en magnifik improvisatör som med spelglädje och energi tar ur det bästa ur instrumentet. Dexter och John log säkert förnöjt på molnkanten av sin himmel.

Vår meste basist Hans Backenroth gör aldrig någon besviken. Med sedvanlig pondus levererade han ett imponerade rytmiskt basspel, varvat med en rad tekniskt intrikata solon som bara mästare klarar, i perfekt harmoni med den lyhörde och spänstige trumslagaren Victor Jones.

Med perfektionism och finess satt inprickningar och markeringar som hand i handske.

En härlig session med energi och spelglädje.

Hans Backenroth och Thomas Franck

Victor Jones