Samtliga har satt djupa avtryck i den svenska musikhistorien.

På måndagskvällen bjöd jazzklubben på en riktig godbit med just UlfAndersson och hans nya kvartett där förutom Ulf ingår Ewan Svensson gitarr, Hans Backenroth bas, Chris Montgomery trummor förstärkt med sångerskan, Ewans dotter, Hannah Svensson.

Anderssons fyrspann kändes lika vältrimmat och synkroniserat som en fyrhjulsdriven Quattro.

Samhörigheten mellan de olika delarna visades i öppningsnumret Like Someone In Love och den efterföljande The Night Has a Thousand Eyes där både Ulf och Ewan sträckte ut med läckra solon.

Ulf har ända sedan det svunna 60-talet varit, och är, en av våra mest intressanta saxofonröster.

Han har inte fastnat i exempelvis Coltranefällan utan gått sin egen väg. Han bjuder alltid på spännande improvisationer som andas friskhet och framåtsträvande.

Likt en målande konstnär kastar han ur sig lösa fragmentariska skisser som han tekniskt och elegant bearbetar till ett fulländat konstverk.

Hans färgrika och rikt nyanserade tonmålningar andas Body and Soul.

Sångerskan Hannah Svensson är ett relativ nytt namn som berikat vokaljazzen.

Hon debuterade offentligt 2006 och det som tände gnistan hos henne att bli sångerska var efter att ha sett en dokumentär om Eva Cassidy (1963-1996) som gick bort för tidigt.

Det var länge sedan jag hörde en så naturlig och chosefri sångerska som Hannah Svensson.

I Don´t get around much anymore med enbart gitarrkomp visade hon sin förmåga på bästa sätt.

Välartikulerat med perfekt balans.

Hannah går garanterat en ljus framtid till mötes för sångerskor med personlighet är en bristvara!

Gitarristen Ewan Svensson, en gång i tiden elev till Bosse Sylvén, fick sin inspiration av Barney Kessel men har efterhand satt sig in i hela jazzgitarrhistorien.

I hans solon kan man om man lyssnar noggrant hitta fragment av gitarrister som Jim Hall, Wes Montgomery, Pat Martino och den progressive Mike Stern med flera.

Ewan Svensson är inte på något sätt en eftersägare utan en personlig och fyndig berättare både tekniskt och rytmiskt.

Bakom Hannahs sång lade han harmoniskt läckra ackord i fin symbios med Ulfs färgrika obligatspel.

Det mesta är vid det här laget sagt om vår fantombasist Hans Backenroth. Man är bortskämd med hans skönt linjära basgångar som ibland avbryts av ett och annat tekniskt intrikat solo, även med stråke, som bara han behärskar.

Kvartettens primus motor, trumslagaren Chris Montgomery Han var mycket lyhörd och uppmärksam på sina spelkompisars förehavanden och satte med perfektionism in markeringar och inprickningar vilket fick det att svänga rejält.

En magnifik jazzkväll!

Hans-Erik Bergman

Oftast har tongångarna varit moderna men igår fick vi njuta av en sextett musikstuderande ungdomar, Kowalski & Kvintetten som helhjärtat satsar på jazz med rötterna i 30- och 40-talets swing.

Bandmedlemmarna kommer från olika delar av landet och träffades på Skurups folkhögskola.

Deras gemensamma intresse blev den här sextetten som på ett mycket imponerande och övertygande sätt gav de i egna arrangemang de gamla swingpärlorna, Stompin´ at the Savoy, How high the Moon, Take the A train, Gloomey Sunday med flera en ny lyster.

Lägg de här ungdomarnas namn på minnet för de är några av vår jazz framtid, Sara Kowalski sång, Julia Wiklund tenorsax, klarinett, NiclasEdlund piano, Gustaf Bonde gitarr, Viktor Lundin bas Jakob Bylund trummor.

De spelade med auktoritet och utöver Saras fina sång bjöd Edlund, Bonde och Wiklund på gedigna solon.

Det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Efterlängtade CaféColonial tvingades lämna återbud på grund av sjukdom.

Men Jazzklubben hittade bra ersättare i form av Ulrika Beijer Kvintett,Ulrika sång och medmusikerna Kristofer Sundman piano, Martin Berger saxofon, flöjt, Johan Timan bas och Daniel Olsson trummor.

Ulrika växte upp i en familj med mycket musik.

Pappan var jazzdragspelare så 12–13 år gammal följde hon med pappan och bröderna till olika uteställen där hon sjöng både blues och jazz. 1993-1994 stod hon på scenen tillsammans med Tommy Körberg och Carola i Sound of Music.

1995 arbetade hon som fältartist i Bosnien.

Hon har därutöver varit med på turnéer och shower, både egna och med olika artister som Putte Wickman och Ulf Lundell.

Den här kulna måndagskvällen fick vi vara med på en avspänd resa i Monica Zetterlunds (1937-2005) efterlämnade repertoarmapp.

Ulrika Beijer hade en ljuvlig pipa och till hennes heder är att vara sig själv och inte försöka låta som Monica Z:a som är hennes förebild och inspirationskälla.

Hon sjöng avspänt och välnyanserat med fin balans, välartikulerat utan störande vibrato och inga publikfriande manér.

Äkta vara rakt igenom.

Vad passade bättre än att inleda med Monicas vals (Waltz for Debby) av Bill Evans följt av It could happen to you och Ove Thörnqvists När min vän, Att angöra en brygga, Bedårande sommarvals, Vad en liten gumma kan gno med flera.

Jag är övertygad om att Monica i sin himmel njöt i fulla drag av Ulrikas fina tolkningar.

Hon hade en välspelande kvartett som uppbackning.

Den lyhörde pianisten Kristofer Sundman lade med perfektionism harmoniskt välklingande ackord som lyfte fram sången.

Hans solistiska kvalitéer kom rejält fram i trionumret Amble Side av John Taylor.

Saxofonisten Martin Berger förgyllde sången med ett måleriskt och färgrikt obligatspel men också i en rad fina soloinpass.

Han visade också musklerna i ett svängigt solonummer av Dexter Gordon.

Basisten Johan Timans levererade ett stadigt och välklingande basspel, även en rad intressanta solon, i perfekt samarbete med den rytmiskt stadiga och lyssnande trummisen Daniel Olsson vilket band samman det hela på bästa sätt.

En jazzkväll i nostalgins tecken.