Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor och förbandet David Kontra Trio med David gitarr, Jonatan Eriksson el-bas och Johan Karlsson trummor.

Inledningsvis fick vi njuta av Sundsvallsjazzens framtid David Kontra Trio. De har vid tidigare gästspel på klubben visat sina färdigheter på ett imponerande sätt. Trots sin ringa ålder är de mycket välbevandrade i jazzens olika former och uttryck. Trion har sedan förra gästspelet utvecklats och spelar mer avancerat och genomtänkt än tidigare. De bjöd på en svängig mix av standards som After You´ve Gone, It Could Happen to Me och Davids egna alster. Kontra och trion bygger sitt spel på tradition och dagsaktuellt nytänkande. Det hela kryddades med fina gitarr- och bassolon av Kontra och Eriksson.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger medkänsla mera rakt på utan tillgjordheter. Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´Blues, By The Time I Get To Phoenix, Big City´s For Me, Social Call, Just Dropped By To Say Hello och duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark. Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland för.

Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!