I sanningens namn har manlig jazzsång i decennier dominerats av Claes Janson och Svante Thuresson.

Utan att förringa deras insatser känns det mycket bra med ett nytillskott som Peter Nylander som också är en skicklig gitarrist.

Med likartat röstregister som husguden Frank Sinatra visade sig Peter ha den rätta känslan att behandla jazzens språk vokalt.

Han sjöng genomgående med avspänd frasering och en egen identitet som är värd att uppskattas.

Sångkarriären började med att han sjöng vackra standardmelodier ur Amerikanska Sångboken för sina barn.

Låtar från 30-talet och framåt till 60-talet som etsat sig fast i hans minne och idag finns med på hans repertoar.

Med sin varma omfamnande röst i centrum bjöd han på ett knippe standardpärlor som Come rain or come shine, You are too Beautiful, Angel Eyes, The Way you look tonight, I fall in love too easily, Estate It could happen to you, Djindji, I could write a book med flera.

Utöver sin bedårande vackra sång var han en flyhänt gitarrist som både fyllde ut med välklingande ackord och broderade fantasifullt i sina solon. Han varierade mellan elgitarren och en akustisk beroende på låtval.

Det här var premiärkvällen för kvartetten på turnén och premiär för Peter på Jazzklubben.

Enligt egen utsago var det denna kväll första gången han sjöng inför publik vilket är svårt att tro för det lät knappast nybörjarmässigt.

Han ackompanjeras av pianisten Adam Forkelid som nyligen gästade klubben med Norrbotten Big Band, basisten Christian Spering och trumslagaren Peter Danemo.

Jag kom osökt att tänka på pianistlegenden Hank Jones när Adam Forkelid gav sig till känna.

Det mjuka och snärtiga anslaget, de läckra bakgrundsackorden och de aptitliga och fantasifulla utflykterna i harmonikens tassemarker i solospelet satt som hand i handske.

Adam är ingen frasmakare utan en kreativ och idérik pianist som är guld värd i sådana här sammanhang.

Christian Spering har i decennier hållit den svenska basfanan på en hög nivå. Hans tjänster har anlitats i alla tänkbara sammanhang och konstellationer. Som här i det mindre formatet tror jag han trivs allra bäst där hans rytmiskt distinkta basspel lyfts fram. Med sin briljanta teknik bjöds vi också på en rad läckra solon.

Peter Danemo är en av våra mest rutinerade trumslagare.

Under sin ca tjugofemåriga karriär har han spelat med en rad världsnamn, gjort skivor både i eget namn och som side-man.

Vid sidan av trumspelandet är han också kompositör och lärare.

Det är stor skillnad på att slå trummor och att spela trummor.

För spelar gör Peter till hundra procent.

Han är lyhörd för det som medmusikerna gör och spelar därefter.

Följsamt och elegant är han perfekt som pådrivare och vet exakt vart de effektfulla markeringarna och inprickningarna ska sitta.

Den skönt avspända kvällen fick en perfekt avrundning med Sinatraklassikern Only the lonely och gamla fina You go to my head.

En av säsongens höjdarkvällar.

Hans-Erik Bergman

Vi fick höra avantgardistiska toner signerat William Parker men också konventionell blues, Blues Five Spot av Thelonious Monk och lite annat.

De enda jag kände igen i bandet var gitarristen David Kontra och basisten Jonatan Eriksson som tidigare visat framfötterna på klubben.

Vi får vara glada åt att ungdomen vill satsa på jazzen, vilket bådar gott för framtiden.

Huvudnumret, Hanna Paulsberg Concept var för mig en helt ny bekantskap med Hanna själv på tenorsax och komposition, OscarGrönberg piano, Trygve Fiske bas och Hans Hulbaekmo trummor.

En ung norsk-svensk kvartett som grundades 2010, tog hem utmärkelsen Young Nordic Jazz Comets 2011 och skivdebuterade 2012.

Paulsbergs spel är en stilmässig mix som spänner över från amerikanska saxofonister som Wayne Shorter, Charles Lloyd, Joe Henderson och Michael Brecker till det europeiskt nordiska med Hannas landsman Jan Garbarek som frontman.

Mycket ovanligt för de flesta av dagens moderna saxofonister har oftast hämtat sin näring från främst John Coltrane och hans kollegor Archie Shepp och Pharao Sanders.

Det är alltid uppfriskande när någon bryter mönstret och hittar på något eget.

Hennes kompositioner rör sig emellan tradition och nytänkande.

Det är musik med öppna ytor fast inte helt konturlöst. Inom tydliga ramar och traditionell förankring finns det gott om utrymme att förverkliga sina intentioner med kreativt improviserande.

Oscar Grönbergs egensinniga pianoackompanjemang kom mig utan vidare jämförelser att tänka på legendarer som Cecil Taylor, Thelonious Monk, Horace Tapscott och Mal Waldron som gick sina egna vägar.

De var mästare att skapa rytmisk spänning både som ackompanjatörer och solister.

Grönberg är samma andas barn.

Spelet har en bredd som pendlar mellan tradition och modernt avantgard.

Fiskes rörliga basspel i symbios med Hulbaekmos distinkta trumspel gav kvartetten ett välbalanserat komp som levererade ett utmärkt stöd.

Vid några tillfällen visade också Fiske sina talanger som en tekniskt driven solist.

Ni som hade förväntat er att stampa takten i fyr-fyra tempo blev nog besvikna men håll med om att det är uppfriskande med en svedjebrand emellanåt som ställer konventionerna på huvudet.

Hans-Erik Bergman