Hans Erik Bergmans recension av måndagsjazzen 9/11

Peter Nylander Songs

Jazzklubben: E-street

 

Det är inte utan att man hajar till av glädje när det dyker upp någon ny manlig jazzsångare på den svenska jazzscenen.

I sanningens namn har manlig jazzsång i decennier dominerats av Claes Janson och Svante Thuresson.

Utan att förringa deras insatser känns det mycket bra med ett nytillskott som Peter Nylander som också är en skicklig gitarrist.

Med likartat röstregister som husguden Frank Sinatra visade sig Peter ha den rätta känslan att behandla jazzens språk vokalt.

Han sjöng genomgående med avspänd frasering och en egen identitet som är värd att uppskattas.

Sångkarriären började med att han sjöng vackra standardmelodier ur Amerikanska Sångboken för sina barn.

Låtar från 30-talet och framåt till 60-talet som etsat sig fast i hans minne och idag finns med på hans repertoar.

Med sin varma omfamnande röst i centrum bjöd han på ett knippe standardpärlor som Come rain or come shine, You are too Beautiful, Angel Eyes, The Way you look tonight, I fall in love too easily, Estate It could happen to you, Djindji, I could write a book med flera.

Utöver sin bedårande vackra sång var han en flyhänt gitarrist som både fyllde ut med välklingande ackord och broderade fantasifullt i sina solon. Han varierade mellan elgitarren och en akustisk beroende på låtval.

Det här var premiärkvällen för kvartetten på turnén och premiär för Peter på Jazzklubben.

Enligt egen utsago var det denna kväll första gången han sjöng inför publik vilket är svårt att tro för det lät knappast nybörjarmässigt.

Han ackompanjeras av pianisten Adam Forkelid som nyligen gästade klubben med Norrbotten Big Band, basisten Christian Spering och trumslagaren Peter Danemo.

Jag kom osökt att tänka på pianistlegenden Hank Jones när Adam Forkelid gav sig till känna.

Det mjuka och snärtiga anslaget, de läckra bakgrundsackorden och de aptitliga och fantasifulla utflykterna i harmonikens tassemarker i solospelet satt som hand i handske.

Adam är ingen frasmakare utan en kreativ och idérik pianist som är guld värd i sådana här sammanhang.

Christian Spering har i decennier hållit den svenska basfanan på en hög nivå. Hans tjänster har anlitats i alla tänkbara sammanhang och konstellationer. Som här i det mindre formatet tror jag han trivs allra bäst där hans rytmiskt distinkta basspel lyfts fram. Med sin briljanta teknik bjöds vi också på en rad läckra solon.

Peter Danemo är en av våra mest rutinerade trumslagare.

Under sin ca tjugofemåriga karriär har han spelat med en rad världsnamn, gjort skivor både i eget namn och som side-man.

Vid sidan av trumspelandet är han också kompositör och lärare.

Det är stor skillnad på att slå trummor och att spela trummor.

För spelar gör Peter till hundra procent.

Han är lyhörd för det som medmusikerna gör och spelar därefter.

Följsamt och elegant är han perfekt som pådrivare och vet exakt vart de effektfulla markeringarna och inprickningarna ska sitta.

Den skönt avspända kvällen fick en perfekt avrundning med Sinatraklassikern Only the lonely och gamla fina You go to my head.

En av säsongens höjdarkvällar.

Hans-Erik Bergman

 

980 (11).jpg

Foto: Ulla Hörnell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s