Hans-Erik Bergmans recension Måndagsjazzen…

Snorre Kirk trummor, Jan Harbeck tenorsax, Tobias Wiklund trumpet, Magnus Hjort piano samt Lasse Mörck Nielsen kontrabas.
Måndagskvällens session, ett teamwork mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland, bjöd på en svängig tillställning med den för mig okände Snorre Kirk och hans kvintett.

Exilnorrmannen och trumslagaren Kirk, boende i Köpenhamn, anses vara en av Europas snabbast stigande jazzstjärnor. Som kompositör och bandledare tilldelades han 2012 utmärkelsen Årets Jazzskiva i Danmark. I sitt musicerande är han både progressiv och traditionell. Med andra ord en slags modern mainstreamer. I Kirks kvintett ingår förutom Snorre tenorsaxofonisten Jan Harbeck, kornettistenTobias Wiklund, pianisten Magnus Hjort och basisten Lasse Mörck Nielsen.

Redan i öppningsnumret kändes det att Snorre Kirk botaniserat friskt i den jazzhistoriska myllan. Hans musik som har kopplingar till Duke Ellington, Charles Mingus och Miles Davis är bara en liten del i hela hans musikaliska spektra. Med fingertoppskänsla har han plockat det bästa från olika tidsepoker och blandat samman det i en smältdegel. Resultatet har blivit en personlig spelstil vilket gett avtryck i ett personligt sound och ett vältajmat ensemblespel. Fem skickliga musiker som klarar av swing och kollektiv New Orleansimprovisation med en oerhörd elegans och finess. Deras individuella prestationer gick heller inte av för hackor.

Kornettisten Tobias Wiklund är en genbärare av Cootie Williamsskolan. Med teknisk bravur spelade han många och långa fina solon med koppsordin. När han spelade öppet fick han mig att tänka på Bill Hardman. Tenorsaxofonisten Harbeck är gamle legenderna Ben Webster och Paul Gonsalves förlängda arm. Det finns en aura i spelet utan att vara direkt eftersägande. Luftigt och ledigt. Hans kreativt spännande soloutflykter var både igenkännande och nyskapande. Precis som man vill ha det. Pianisten Magnus Hjort visade en oerhörd bredd kapacitet i sitt spel. Ibland kunde man känna pianoklangen från Ellington för att snabbt skifta till avantgarde kollegan Jaki Byard. En lysande ackompanjatör med fylliga ackord och skapande solist med spännande och intrikata fraseringar.

Mörck-Nielsen, en av många i den framgångsrika danska basfamiljen höll med stadig hand den rytmiska pulsen perfekt. Hans trygga spel är sprunget ur Ray Brown-skolan där grundarbetet går före teknisk uppvisning. Han visade också mäkta fingerfärdighet i en rad solon.

Kapellmästare Kirk bakom trummorna spelade sparsmakat. Den tekniska skickligheten hölls tillbaka och han nöjde sig med att hålla takten, stötta och lyfta fram sina medmusikanter. Sammanfattningsvis en personligt, stilfull och elegant jazzkväll.