Category Archives: Recension

Hans-Erik Bergman recenserar #måndagsjazzen…

Hans-Erik Bergman ST

Fredrik Kronkvist – Afro-Cuban Supreme

Första gången jag hörde Fredrik Kronkvist var kring millenniumskiftet. Har sedan lyssnat flitigt på hans skivinspelningar och så att säga följt med i utvecklingen.

Från att ha varit stadigt förankrad i bebop traditionen med Charlie Parker som ledstjärna har Fredrik stegvis skapat sig en personlig plattform att stå på. Hans senaste projekt är att åter lyfta fram den afro-cubanska jazzen i rampljuset.

Den förste att göra det var Dizzy Gillespie som på 40-talet gästade Cuba och blev helt betagen av den inhemska musiken och dess eldiga rytmer.
Fredrik som själv trakterade altsaxofon hade för att ge musiken bästa tänkbara inramning anlitat likasinnade musiker, Martin Sjöstedt piano, Johnny Åman bas, JasonMarsalis trummor och Eliel Lazo congas. Vi fick kvällen till ära följa med på en oförutsägbar och rytmiskt spännande resa i John Coltrane och Dizzy Gillespies tassemarker.

Deras musik tillhör inte det mest lättspelade. Rytmiska förskjutningar och taktartsändringar kan ju ställa till det om man inte är lika skärpt som Kronkvist och hans manskap. Det är kul med Fredrik som inte räds att ta ut svängarna i sina bländande improvisationsutflykter.

Det märks att han trivs när han får sträcka ut i spelet som är syrerikt, luftigt, lättsvävande, med sinnrik harmonisering.

Mångsysslaren Martin Sjöstedt är kanske mest känd för sitt helgjutna basspel. Men han är också en elfenbenets arkitekt vilket han visade med ackuratess denna kväll.

Han är en effektivt lyhörd ackompanjatör som målar harmoniskt fylliga ackord med bred såväl som smal pensel. Tillika en frimodig solist som med friskt mod och fantasirikedom trampade oförskräckt ut i harmonikens orörda marker.

Då musiken genomgående hade afro-cubansk prägel vilade det ett tungt ansvar på trion i kompet. Johnny Åmans grundmurade basspel, även solistiskt, gav slagverksduon JasonMarsalis och Eliel Lazo fritt fram att bjuda på rytmiskt fyrverkeri.

De tog rejält för sig men lyssnade även noga på sina spelkamrater så helheten blev ett väl fungerande teamwork.

 

 

22540092_1518556524900257_2097157723145270849_n.jpg

22489860_1518556541566922_6680909017097066102_n.jpg

22491460_1518556591566917_5685053799715404786_n.jpg

22540074_1518556638233579_8986158528920863339_n.jpg

Annonser

Hans-Erik Bergman recenserar Måndagsjazzen…

Udda jazzkväll som gick hem!
Mathias Algotsson & Svante Henryson, Peterson Berger Revisited
På måndagskvällen bjöd Jazzklubben och Estrad Norr på två kontrastrika konstellationer där duon Mathias Algotsson piano och Svante Henryson cello bjöd på intim kammarjazz med kända, mindre kända och egenkomponerade melodier. Ju mindre sammansättningen är desto friare och lekfullare musik. Det finns inga hinder att spränga gränser och ge sig ut på spännande och oförutsägbara äventyr i harmonikens outforskade marker. Ibland känns musiken ödesmättad med cellons sköra klang i kontrast till pianots lyster.

Mathias och Svante trivs tillsammans som två lekkamrater i parken som försöker att överträffa varandra med sina hyss. Mathias är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de rätta ackorden och som solist bjuder han alltid på det oväntade med finurlig fraseringskonst.

Svante med sin klassiska skolning tog ut det bästa ur cellon med teknisk finess. Han varierade mellan pizzicato- och stråkspel med mästerlig hand. Hans musikaliska kunnande passar lika fint inom jazzens hägn, vilket han visade här, som i klassisk musik och hårdrock. Det är inte för inte han är en världsartist!

Efter paus intogs scenen av pianisten Peter Knudsen, tenor- och sopransaxofonisten Joakim Milder, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Thomas Nyqvist som hyllade den legendariske kompositören Wilhelm Peterson Berger (1867-1942) med att på ett modernt sätt spela hans musik, bland annat ur Frösöblomster, och ge den en ny lyster.
Redan på 50-talet gjordes tappra försök att mixa jazzens element med klassisk musik. Stilen fick namnet The Third Stream och blev aldrig någon succé trots arrangörer som Gunther Schuller, John Lewis och J. J. Johnson. Att i stället göra som Knudsen, använda kvartettformatet, för att överskrida gränsen ger friare ramar till nyskapande. I stället för en massa klanger blir det ett intimt samtal mellan instrumentendär utrymmet för var och en är demokratiskt lika.

Joakim Milders coolt avspända och välformulerade saxofonspel passar i sammanhanget som hand i handske. Milder har alltid hållit sig på jazzens coola arena, alltid polerad och artig i sittspel, sällan rebellisk och uppkäftig. Inom den ramen bjuder på läckert kreativ fraseringskonst. Knudsen heltäckande pianospel i fin samklang med basen och trummorna gav det hela en perfekt inramning. Med det här respektfulla framträdandet av Peterson Bergers musik, tror jag även om han ibland kallades Peterson Arger skulle ha gillat de här moderna tolkningarna. En udda men bra jazzkväll

 

22308985_1512202172202359_4230531272536294948_n.jpg

22279720_1512202215535688_5030579707502712393_n.jpg

Foto: Jenny Toresson & Ulla Hörnell

Hans Erik Bergmans (ST) recension av Måndagsjazzen

 

Erik Norström/Hasse Bergfors Sextett

Jonas Öberg piano, Erik Norström tenorsax, Tobias Helén kontrabas, Lars-Göran Dimle trombon, Hasse Bergfors trumpet samt Martin Eklöf trummor.

Jazzen har alltid haft och har ett grundmurat fäste i Göteborg. Under 1950-talet var Göteborgsbaserade Gunnar Johnson Kvintett en av Sveriges främsta smågrupper med legenden Jan Johansson vid pianot.

En av blåsarna, tenorsaxofonisten Erik Norström hade 1956 flyttat från Ö-vik för att ansluta till bandet. Kvintetten upplöstes 1959 och musikerna gick åt varsitt håll. Erik fortsatte att spela med flera svenska jazzstorheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Sonya Hedenbratt och internationella som Dizzy Gillespie, Oscar Pettiford, Stan Getz och Dexter Gordon, de senare vid deras turnéer i Sverige.

På 60-talet var han med i Radiojazzgruppen och på 1980-talet Sveriges Radio Big Band. Så småningom blev Norström musiklärare och har varvat arbetet med spelningar på fritiden.

I måndagskväll strålade Erik samman med trumpetaren och flygelhornisten Hasse Bergfors, trombonisten Lars-Göran Dimle, pianisten Jonas Öberg, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf. Utan vidare jämförelser kom jag osökt att tänka på Art Farmer-Benny Golsons Jazztet som tänkbar förebild.

Hur som helst bjöd Erik & Co på en nostalgisk resa i jazzens gyllene epok, det vill säga 50- och 60-talen då jazzen var musiken man både lyssnade på och dansade till. Repertoaren var en skön mix av Eriks egna låtar och kända jazzstandards.

Erik som passerat de åttio har fortfarande ett härligt ungdomligt sting i luren och skaparkraften är på topp. 1958 turnerade han med Stan Getz som jag vet var imponerad av Erik. Han har med all rätt lovordats för sin personliga stil, präglad av rytmisk balans och en varm, sinnlig ton och setts som jämbördig med de främsta i den amerikanska jazzen.

Hasse Bergfors är en riktig allroundmusikant. Hans trumpet- och flygelhornsspel passar i alla lägen, i storband och som här där han är en kreativ samtalspartner till Erik och Lars Göran. Spelet glöder, fullt av energi med fantasifulla fraseringar.

Lars-Göran Dimle, till vardags trombonist i Göteborgs Symfoniker visade att han även behärskade jazzidiomet. Han levererade en rad svängiga och smått intrikata solon som övertygande visade instrumentbehärskning.

Bakom blåsarna satt en väl sammansvetsad trio med den lyhörde pianisten Jonas Öberg som var både en effektiv ackompanjatör med fylliga ackord och en flyhänt målande solist. Tobias Helén vid basen bjöd på härligt tunggung och i Oscar Pettifords snåriga opus Tricotism fick han visa sig i helfigur.

Martin Eklöfs effektfulla trumspel knöt fint ihop den rytmiska säcken. Han spelar sparsmakat och sätter markeringar och inprickningar med perfekt precision. Sammanfattningsvis en härlig jazzresa med 60-talsskimmer.

Foto: Pontus Hellsén

#livejazzsverige #jazzklubbensundsvall #estreet #måndagsjazz#hassebergfors #larsgörandimle #jonasöberg #tobiashelén #martineklöf#eriknorström

 

Jazzklubben Sundsvalls foto.
Jazzklubben Sundsvalls foto.
Jazzklubben Sundsvalls foto.

Hans-Erik Bergmans recension Måndagsjazzen…

Foto: Mats Olsson ST

Recension, Erik Söderlind Band

Hans Erik Bergmans recension av Måndagsjazzen

”Kammarjazz i världsklass i form av Erik Söderlind Band med Erik själv på gitarr , Filip Ekestubbe piano, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor. Utan vidare jämförelser är Erik Söderlinds Band en nutida variant på Oscar Petersons olika kvartetter med den skillnaden att det är gitarren som står i centrum.

Vårt lilla land kan ståta med en rad framgångsrika jazzgitarrister som hävdar sig både nationellt och internationellt. En av dem är Erik Söderlind som har en spelstil som bottnar i den amerikanska tradition därde första gnisttändarna var Eric Clapton och B. B. King. Sedan upptäcktes andra inspirationskällor som Wes Montgomery, Grant Green, George Benson, Tal Farlow med flera. Alla dessa storheter har givit Erik vitaminrik näring för att utveckla och forma ett eget personligt uttryck.

På liknande sätt som Wes Montgomery spelade använder inte Erik plektrum utan bara fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet får en mjukare klang. Med sina färdigheter kan han verkligen i sina solon berätta en historia på ett intressant sätt. Det klingande underlaget till sina berättelser inleddes med Wes Montgomerys Fried Pies och fortsatte George Colemans Amsterdam in Dark, You never know what you mean to me, klassikern Darn that dream, Eriks egen French Connection och Fernqvists Home Made, Lovefor sale med flera.

Pianisten Filip Ekestubbe var en ny positiv bekantskap.Hans energi- och rytmiskt laddade pianospel fick mig osökt att tänka på WyntonKelly som bland annat kompade Wes Montgomery. Han stöttade Söderlind på ett utmärkt sätt, mycket elegant och följsamt, med harmoniskt bärande blockackord. Det var också friska tag i solospelet som bjöd på spännande utflykter i harmonikens tassemarker. Kreativt, fjärran klichéfraserande.

Basisten Niklas Fernkvist som dagen till ära fyllde trettio år höll den rytmiska pulsen stadigt på äkta Ray Brown-manér. Hans tekniska färdigheter visades på ett övertygande sätt i solonumret Tricotism av Oscar Pettiford.

Trumslagaren Chris Montgomery är fyrspannets sammanhållande länk och primus motor. Han är de små medlens mästare som sätter markeringar och inprickningar med finess och rytmisk perfektion. En kväll med kammarjazz av högsta klass!”

Hans-Erik Bergman ST

#livejazzsverige#jazzklubbensundsvall#måndagsjazz#estreet#eriksöderlindband

 

Erik-1.jpgChris-1.jpgNicklas-2.jpgFilip-1.jpg

Foto: Åke Holmberg

Recension, Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson

Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson
Bernt Rosengren Q besökte jazzklubben under måndagen.
Bernt Rosengren Q besökte jazzklubben under måndagen.

Sommaren som aldrig kom är över och hösten är kommen. Ett säkert tecken på detta är att jazzklubben slagit upp portarna för höstsäsongen. Premiärkvällen spelade den levande ikonen tenorsaxofonisten Bernt Rosengren med sin kvartett och sångerskan Christina Gustafsson.

Bernt Rosengrens magnifika karriär inleddes som medlem i gruppen Jazzclub 57. 1958 togs han ut som medlem av Newport Youth Band som framträdde i New York och på den anrika Newportfestivalen. Han har en diger meritlista på vilka han spelat och gjort skivor med men han har också genom åren haft många egna konstellationer. Sedan början av 60-talet är han den mest betydande tenorsaxofonisten i svensk jazz och en centralgestalt i Stockholms jazzliv. Hans uttrycksfulla och harmoniskt välformulerade spel har blivit en förebild och inspirationskälla för många saxofonkollegor. Trots diverse svackor i jazzkonjunkturen genom åren har Bernt aldrig gjort avkall utan strikt hållit sig till sitt idiom.

Igår kväll var Bernt med kvartetten på ett kärt återbesök med sina femton år tillbaka trogna vapenbröder, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark trummor och nya tillskottet sångerskan Christina Gustafsson.

Kvartetten öppnade kvällen med ”The best thing for you is me” följt av Horace Silvers ”Nica´s dream” och balladen ”I keep loving you” av Bud Powell. Rosengren visade direkt sin konstnärliga ådra som tonmålare. Med fantasi och elegans målar han tonslingor med både smala som breda penslar. Spelet är luftigt lättsvävande genomsyrat av en sinnrik harmonisering med en välanpassad rytmik. Oavsett tempo är det full kontroll på händelseutvecklingen. Allt sitter perfekt. Efter den starka öppningen intog sångerskan Christina Gustafsson, syster till Rigmor, scenen och började med klassikern ”Almost like being in love” därefter ett eget opus, ”In the light of New York”. På klämkäck värmländska tolkade hon Povel Ramels ”Den sista jäntan”. Christina är en naturbegåvning som sjunger direkt ur hjärtat, inlevelse- och känslofullt utan tillgjordheter. En välbalanserad fin röst utan störande vibrato. Före paus spelade kvartetten en härlig version av gamla standardnumret ”Autumn Leaves”. Efter paus bjöds vi på mer örongodis ur jazzens standardrepertoar, ”Indiana”, ”If I´m lucky” med flera.

Nu är det inte bara Bernt och Christina som ska harangeras. Även den lysande komptrion med den lyhörde pianisten Stefan Gustafsson som fyllde på med sinnrika ackord och ett fantasifullt solospel. Hans Backenroth serverade som vanligt ett gediget basspel med rytmiskt stadiga basgångar i fint samarbete med trumslagaren Bengt Stark. Han bjöd också på en rad tekniskt intrikata solon, bland annat med stråke. På ett utmärkt sätt knöt Stark den rytmiska säcken med ett variationsrikt trumspel som stöttar utan att bli dominant.

Än en gång visade Bernt att gammal är äldst. Fyller 80 år på julafton. Han står tveklöst orubbad på den svenska tenorsaxtronen. Tack för en skönt svängig kväll!

Christina Gustafsson tog ton.
Christina Gustafsson tog ton.

Magnifik säsongsavslutning med Sisters of Jazz…

Hans Erik Bergmans recension av vårsäsongens sista Måndagsjazz

 

Konsert

Sisters of Jazz ”It´s all about the ladies”
Jazzklubben, E Street

Jazzklubben satte punkt för vårens Måndagsjazz med att bjuda på kvinnlig fägring. En sextett spelglada tjejer som kallar sig Sisters of Jazz. Utöver altsaxofonisten Amanda Sedgwick och trumslagaren Lisbeth Diers är de övriga, sångerskan Anna Pauline Andersson, trombonisten Lis Wessberg, pianisten Catrine Ullerup Frölund och basisten Ida Hvid nya bekantskaper för mig.

600 (4).jpg

Bild: Håkan Humla

Bortsett från kvinnliga jazzvokalister har jazzen sedan dess tillkomst dominerats av män. Därför är det kul att fler och fler kvinnor ägnar sig åt att spela jazz. För när det gäller talang är förutsättningarna likvärdiga mellan könen. Den här spelskickliga dansk-svenska sextetten har som motto att lyfta fram de dolda, framgångsrika kvinnorna inom jazzens olika epoker som står bakom text, musik och arrangemang till några av våra mest spelade och älskade jazzstandards, MaryLou Williams, Peggy Lee, Marian Mc Partland, Sister Rosetta Tharpe, Ann Ronell,Nancy Hamilton och Dorothy Fields (textförfattare), för att nämna några.

De inledde den välbesökta kvällen instrumentalt med Mary Lou Williams Walkin´and Swingin´. Därefter tog sångerskan och bandledaren Anna Pauline Andersson kommandot för sitt svängiga band med en härlig tolkning av How High the Moon med en inlagd snutt av Charlie Parkers Ornithology. A P bjöd på utöver den fina sången på anekdoter om de olika musikpersonligheterna som innehöll en rad fakta som man inte hört tidigare. Hon hade också arrangerat merparten av materialet som spelades. Samarbetet mellan A P och bandet satt som hand i handske.

600 (5).jpg

De spelade välbalanserat och nyanserat så sången lyftes fram utan att dränkas. Vi fick höra ett väldrillat ensemblespel där blåsarna smälte samman fina stämarrangemang med sången på ett mycket njutbart sätt. Amanda som vanligtvis har mycket krut i luren höll tillbaka på uttrycket med tillbakalutade solon. Däremot gav trombonisten Lis Wessberg järnet i sina solon. Sin utsökta teknik visade hon med sitt obligatspel i duonumret My journey to the sky av Rosetta Tharpe. Danska basundret finns även på damsidan vilket Ida Hvid visade bakom A P:s sång i Good Morning Heartache av Irene Higginbotham.

Jag höll nästan på att glömma Catrine Ullerup Fröland som var en rese bakom pianot med läckert ackompanjemang och många smakfulla soloinsatser. Kvällens vikarie Lisbet Diers bakom trummorna såg till att hålla fyr underpannan på ett utmärkt sätt. Samspelta Sisters of Jazz avrundade vårsäsongen på ett magnifikt sätt med både kända och mindre kända musikanter och textförfattare alltihop snyggt sammanknutet av Anna Pauline Andersson.

600 (6).jpg

600 (7).jpg

600 (8).jpg

Bild: Håkan Humla

#livejazzsverige #jazzklubbensundsvall #måndagsjazz #estreet #sistersofjazz

Skönsång med sväng på E-Street…

Hans Erik Bergmans recension av kvällen

Konsert
Jan Lundgren Trio & Hannah Svensson
Jazzklubben, E Street

 

För inte så länge sedan hette våra ledande jazzsångerskor Sonya Hedenbratt, Nannie Porres, Alice Babs och den oförglömliga Monica Zetterlund. Idag har jazzscenen intagits av begåvade efterträdare som Monica Borrfors, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Viktoria Tolstoy och kvällens gäst Hannah Svensson. Bakom sig hade hon en välrenommerad trio med Jan Lundgren piano, Mattias Svensson bas och Zoltan Csörsz trummor.

600.jpg

Jan Lundgren piano, Mattias Svensson kontrabas, Zoltán Csörsz trummor samt Hannah Svensson sång på Måndagsjazzen.

Hannah scendebuterade för drygt tio år sedan och därefter har hon varit frekvent efterfrågad. Som dotter till gitarristen Ewan Svensson kom jazzen in tidigt i hennes liv.

I början av karriären var Hannah mest en balladfreak. Samarbetet med Janne ”Loffe” Karlsson fick henne att ändra riktning som att förstå och älska när det svänger om musiken. Janne såg verkligen till att hon fick känna på riktigt jazzsväng. Hannah målar inte bara med sköna toner också med färger. Hon har nyligt haft en framgångsrik utställning i Ystad och även belönats med Falkenbergs kulturpris för 2016.

Hannah visade mycket övertygande sig vara säkerheten själv. Perfekt intonering, välbalanserat med en fin känsla för de melodier och texter hon framförde. Egna alster, blues och kända standards. Hon är en äkta jazzsångerska som har mod och kunnande att ta ut svängarna ordentligt. Hennes scatsång är både melodiös och halsbrytande.

600 (1).jpg

Jan Lundgren Trio & Hannah Svensson på Måndagsjazzen.

Pianot med sina 88 tangenter räknas till musikens universalinstrument. En av våra allra bästa att hantera ett piano är utan tvekan Jan Lundgren. Jag vill påstå att han är Jan Johanssons och Bengt Hallbergs förlängda arm. Med sitt högst personliga uttryckssätt, lyriskt och längtande, har han för alltid spelat in sig i jazzhistorien. Det mjuka anslaget har ibland en explosivitet utan att störa helhetsintrycket. Improvisationerna är lika finurligt beräknade som när tanterna i Dalarna sitter på kammaren och knypplar. Det är lika viktigt att de rätta tonerna faller på plats som trådarna i knypplingsväven. Dessutom är Jan lyckligt lottad med att ha ett fantastiskt komp.

Den skicklige basisten Mattias Svensson levererade både stadigt spänstiga basgångar och en rad läckra solon. Den rytmiske trummisen Zoltan Csörsz höll grytan kokande på ett utmärkt sätt. Han är en lyssnande trummis som med träffsäkerhet och elegans satte in sina inprickningar och rytmiska figurer utan att dominera.

En av vårsäsongens höjdarkvällar!

600 (2).jpg

Jan Lundgren Trio & Hannah Svensson jazzklubben på E-street.

Hans Erik Bergmans recension och Håkan Humlas foton från Måndagsjazzen…

Mads Mathias Quartet på Jazzklubben: ”Danskt gemyt både verbalt och instrumentalt”

Konsert.
Mads Mathias Quartet
Jazzklubben, E-Street

 

Vårt södra grannland Danmark har i en lång rad följd av år levererat jazzmusiker av högsta klass. En starkt bidragande faktor till detta är alla amerikanska jazzmusiker av dignitet som bott och verkat i Danmark. Köpenhamn har varit en metropol för dessa så deras närvaro har varit både tändvätska och inspiration för de danska musikerna. Det var en period då svensk jazz var symfonisk, osvängig och tråkig. Men danskarna ändrade sig inte utan höll sig kvar vid svänget. Kanske berodde det på vad saxofonisten JesperThilo sade vid en intervju på Skeppsholmen – ”Dansk jazz svänger för vi har god öl och få restriktioner”.

600.jpg

Måndagsjazzen på E Street Mads Mathias Quratet. Mads Mathias sång/tenorsax, Martin Schack piano, Morten Ankarfeldt kontrabas samt Espen Laub trummor.

En glad dansk med glimten i ögat är trettiosexårigesångaren och saxofonisten Mads Mathias som hämtat sin inspiration i Nat King Coles artrika örtagård utan att på något sätt försöka efterlikna honom. Hans avslappnade och tillbakalutade sångstil har utan vidare jämförelser mera släktskap med exempelvis Mel Tormé, Harry Connick Jr, Bobby Troup och Dave Frishberg. Det märks också i hans formuleringskonst och sättet att frasera att han också är saxofonist. Som saxofonist tycks han ha ett nära släktskap med Ben Webster utan att vara utpräglad eftersägare. En varm och skönt väsande och fluffig ton precis som förlagans. Den variationsrika repertoaren bjöd både på kända standards som hemsnickrade opus.

600 (1).jpg

Mads Mathias sång/tenorsax, Martin Schack piano och Morten Ankarfeldt kontrabas på Jazzklubben, E Street.

Bakom sig hade Mads en slimmad trio med Martin Schack piano, Martin Ankarfeldt bas och Esben Laub trummor som gav bästa tänkbara support. De var imponerande samkörda vilket de visade med att förvalta sina åtaganden väl.

Pianisten Schack gjorde som namnet antyder en rad finurliga drag på elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang höll sig strikt inom råmärkena och när det blev tillfällen att sola gav han sig oförskräckt ut på fantasirika upptäckter i harmonikens tassemarker. Hans pianospel hade rakt igenom en mästerlig prägel.

Det danska basundret bara fortsätter. Ett bevis fördetta var kvällens basist Martin Ankarfeldt som med osviklig elegans serverade rytmiskt stadiga basgångar och många melodiskt fina solon. Pricken över i satte den lyhörde trumslagaren Esben Laub som med rytmisk känsla satte elegant inprickningar och markeringar utan att dominera. En ”perfect timekeeper”.

En kväll med danskt gemyt både verbalt och instrumentalt med trevliga danskar!

600 (2).jpg

Mads Mathias sång/tenorsax Morten Ankarfeldt kontrabas på Jazzklubben.

Triojazz av ädelt märke – rysk pianist gästade Jazzklubben…

Hans Erik Bergmans recension ST, foto Mats Olsson

 

Konsert
Vladimir Shafranov Trio
Jazzklubben, E-Street

600 (4).jpg

Rysk jazz är för mig en vit fläck på musikkartan bortsett från Oleg Lundströms storband, trumpetaren Valery Ponomarev och måndagskvällens gäst, pianisten Vladimir Shafranov som tillsammans med länets främsta komp, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf bjöd på en svängig odyssé med en kavalkad av kända jazzlåtar signerade Benny Golson, Billy Strayhorn, Duke Ellington, Michel Legrand, Thelonious Monk med flera.

Vladimir, född 1946, började spela piano och violin vid fyra års ålder. I början av 1973 lämnade han hemstaden St. Petersburg och bosatte sig i Israel. Några år senare flyttade han till Finland och blev 1980 finsk medborgare.

Under sin tid i Finland spelade han med de bästa finska jazzmusikerna. 1983 gick flyttlasset till New York och där anlitades hans tjänster av jazzlegender Art Farmer, Stan Getz, Chet Baker, George Coleman, RonCarter, Dizzy Gillespie och Al Foster. Numera är han återbördad till Finland och bor i Jomala.

På 50-talet demokratiserade Bill Evans och Ahmad Jamal pianotrion genom att ge basen och trummorna en lika framträdande roll som pianot. Vladimir Shafranov och hans spelkompisar har anammat det konceptet på sitt eget sätt.

Det blir mera liv i musiken då alla är lika delaktiga i framförandet än att bara pianot är i fokus med rytmiskt stöd av basen och trummorna.

600 (5).jpg

Vladimir Shafranov är en mycket välskolad pianist med bländande teknik som utan att vara eftersägare hämtat näring och inspiration från namnkunniga kollegor som Bill Evans, George Shearing och Oscar Peterson för att nämna några.

I sitt eleganta och fantasifulla broderande på elfenbenet lägger han som extrakryddning in små korta fraser från kända låtar. I balladspelet är han mycket målerisk med både breda och smala penseldrag och är inte rädd att ta ut de harmoniska svängarna på ett mästerligt sätt.

Basisten Tobias Helén hemmahörande i High Coast Jazz Orchestra var en perfekt samtalspartner till Shafranov. Utöver sina linjärt stadiga och välklingande basgångar bjöd han på en rad fantastiska solon. Stråksolot i Ellington/Strayhorns Satin Doll var en riktig höjdare. Samspelet med trumslagaren Martin Eklöf, också hemmahörande i HCJO var av hög klass. Perfekt personkemi.

Martin Eklöf är en lyssnande ”time-keeper” som på bästa Paul Motian manér sätter markeringar och inprickningar med rytmisk skärpa ochfiness. I hans rörliga solon fick vi ta del av hans tekniska briljans.

Med Beautiful Friendship avrundade Vladimir Shafranov Trio sin svängiga odyssé och visade med ackuratess att Bill Evans koncept håller än idag.

En magnifik kväll!

600 (6).jpg