Bild: Josefine Karlsson

Sommaren som aldrig kom är över och hösten är kommen. Ett säkert tecken på detta är att jazzklubben slagit upp portarna för höstsäsongen. Premiärkvällen spelade den levande ikonen tenorsaxofonisten Bernt Rosengren med sin kvartett och sångerskan Christina Gustafsson.

Bernt Rosengrens magnifika karriär inleddes som medlem i gruppen Jazzclub 57. 1958 togs han ut som medlem av Newport Youth Band som framträdde i New York och på den anrika Newportfestivalen. Han har en diger meritlista på vilka han spelat och gjort skivor med men han har också genom åren haft många egna konstellationer. Sedan början av 60-talet är han den mest betydande tenorsaxofonisten i svensk jazz och en centralgestalt i Stockholms jazzliv. Hans uttrycksfulla och harmoniskt välformulerade spel har blivit en förebild och inspirationskälla för många saxofonkollegor. Trots diverse svackor i jazzkonjunkturen genom åren har Bernt aldrig gjort avkall utan strikt hållit sig till sitt idiom.

Igår kväll var Bernt med kvartetten på ett kärt återbesök med sina femton år tillbaka trogna vapenbröder, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark trummor och nya tillskottet sångerskan Christina Gustafsson.

Kvartetten öppnade kvällen med ”The best thing for you is me” följt av Horace Silvers ”Nica´s dream” och balladen ”I keep loving you” av Bud Powell. Rosengren visade direkt sin konstnärliga ådra som tonmålare. Med fantasi och elegans målar han tonslingor med både smala som breda penslar. Spelet är luftigt lättsvävande genomsyrat av en sinnrik harmonisering med en välanpassad rytmik. Oavsett tempo är det full kontroll på händelseutvecklingen. Allt sitter perfekt. Efter den starka öppningen intog sångerskan Christina Gustafsson, syster till Rigmor, scenen och började med klassikern ”Almost like being in love” därefter ett eget opus, ”In the light of New York”. På klämkäck värmländska tolkade hon Povel Ramels ”Den sista jäntan”. Christina är en naturbegåvning som sjunger direkt ur hjärtat, inlevelse- och känslofullt utan tillgjordheter. En välbalanserad fin röst utan störande vibrato. Före paus spelade kvartetten en härlig version av gamla standardnumret ”Autumn Leaves”. Efter paus bjöds vi på mer örongodis ur jazzens standardrepertoar, ”Indiana”, ”If I´m lucky” med flera.

Nu är det inte bara Bernt och Christina som ska harangeras. Även den lysande komptrion med den lyhörde pianisten Stefan Gustafsson som fyllde på med sinnrika ackord och ett fantasifullt solospel. Hans Backenroth serverade som vanligt ett gediget basspel med rytmiskt stadiga basgångar i fint samarbete med trumslagaren Bengt Stark. Han bjöd också på en rad tekniskt intrikata solon, bland annat med stråke. På ett utmärkt sätt knöt Stark den rytmiska säcken med ett variationsrikt trumspel som stöttar utan att bli dominant.

Än en gång visade Bernt att gammal är äldst. Fyller 80 år på julafton. Han står tveklöst orubbad på den svenska tenorsaxtronen. Tack för en skönt svängig kväll!

Bild: Josefine Karlsson

Jazzklubben satte punkt för vårens Måndagsjazz med att bjuda på kvinnlig fägring. En sextett spelglada tjejer som kallar sig Sisters of Jazz. Utöver altsaxofonisten Amanda Sedgwick och trumslagaren Lisbeth Diers är de övriga, sångerskan Anna Pauline Andersson, trombonisten Lis Wessberg, pianisten Catrine Ullerup Frölund och basisten Ida Hvid nya bekantskaper för mig.

Bortsett från kvinnliga jazzvokalister har jazzen sedan dess tillkomst dominerats av män. Därför är det kul att fler och fler kvinnor ägnar sig åt att spela jazz. För när det gäller talang är förutsättningarna likvärdiga mellan könen. Den här spelskickliga dansk-svenska sextetten har som motto att lyfta fram de dolda, framgångsrika kvinnorna inom jazzens olika epoker som står bakom text, musik och arrangemang till några av våra mest spelade och älskade jazzstandards, MaryLou Williams, Peggy Lee, Marian Mc Partland, Sister Rosetta Tharpe, Ann Ronell,Nancy Hamilton och Dorothy Fields (textförfattare), för att nämna några.

De inledde den välbesökta kvällen instrumentalt med Mary Lou Williams Walkin´and Swingin´. Därefter tog sångerskan och bandledaren Anna Pauline Andersson kommandot för sitt svängiga band med en härlig tolkning av How High the Moon med en inlagd snutt av Charlie Parkers Ornithology. A P bjöd på utöver den fina sången på anekdoter om de olika musikpersonligheterna som innehöll en rad fakta som man inte hört tidigare. Hon hade också arrangerat merparten av materialet som spelades. Samarbetet mellan A P och bandet satt som hand i handske.

De spelade välbalanserat och nyanserat så sången lyftes fram utan att dränkas. Vi fick höra ett väldrillat ensemblespel där blåsarna smälte samman fina stämarrangemang med sången på ett mycket njutbart sätt. Amanda som vanligtvis har mycket krut i luren höll tillbaka på uttrycket med tillbakalutade solon. Däremot gav trombonisten Lis Wessberg järnet i sina solon. Sin utsökta teknik visade hon med sitt obligatspel i duonumret My journey to the sky av Rosetta Tharpe. Danska basundret finns även på damsidan vilket Ida Hvid visade bakom A P:s sång i Good Morning Heartache av Irene Higginbotham.

Jag höll nästan på att glömma Catrine Ullerup Fröland som var en rese bakom pianot med läckert ackompanjemang och många smakfulla soloinsatser. Kvällens vikarie Lisbet Diers bakom trummorna såg till att hålla fyr underpannan på ett utmärkt sätt. Samspelta Sisters of Jazz avrundade vårsäsongen på ett magnifikt sätt med både kända och mindre kända musikanter och textförfattare alltihop snyggt sammanknutet av Anna Pauline Andersson.

Bild: Håkan Humla

#livejazzsverige #jazzklubbensundsvall #måndagsjazz #estreet #sistersofjazz

För inte så länge sedan hette våra ledande jazzsångerskor Sonya Hedenbratt, Nannie Porres, Alice Babs och den oförglömliga Monica Zetterlund. Idag har jazzscenen intagits av begåvade efterträdare som Monica Borrfors, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Viktoria Tolstoy och kvällens gäst Hannah Svensson. Bakom sig hade hon en välrenommerad trio med Jan Lundgren piano, Mattias Svensson bas och Zoltan Csörsz trummor.

Hannah scendebuterade för drygt tio år sedan och därefter har hon varit frekvent efterfrågad. Som dotter till gitarristen Ewan Svensson kom jazzen in tidigt i hennes liv.

I början av karriären var Hannah mest en balladfreak. Samarbetet med Janne ”Loffe” Karlsson fick henne att ändra riktning som att förstå och älska när det svänger om musiken. Janne såg verkligen till att hon fick känna på riktigt jazzsväng. Hannah målar inte bara med sköna toner också med färger. Hon har nyligt haft en framgångsrik utställning i Ystad och även belönats med Falkenbergs kulturpris för 2016.

Hannah visade mycket övertygande sig vara säkerheten själv. Perfekt intonering, välbalanserat med en fin känsla för de melodier och texter hon framförde. Egna alster, blues och kända standards. Hon är en äkta jazzsångerska som har mod och kunnande att ta ut svängarna ordentligt. Hennes scatsång är både melodiös och halsbrytande.

Pianot med sina 88 tangenter räknas till musikens universalinstrument. En av våra allra bästa att hantera ett piano är utan tvekan Jan Lundgren. Jag vill påstå att han är Jan Johanssons och Bengt Hallbergs förlängda arm. Med sitt högst personliga uttryckssätt, lyriskt och längtande, har han för alltid spelat in sig i jazzhistorien. Det mjuka anslaget har ibland en explosivitet utan att störa helhetsintrycket. Improvisationerna är lika finurligt beräknade som när tanterna i Dalarna sitter på kammaren och knypplar. Det är lika viktigt att de rätta tonerna faller på plats som trådarna i knypplingsväven. Dessutom är Jan lyckligt lottad med att ha ett fantastiskt komp.

Den skicklige basisten Mattias Svensson levererade både stadigt spänstiga basgångar och en rad läckra solon. Den rytmiske trummisen Zoltan Csörsz höll grytan kokande på ett utmärkt sätt. Han är en lyssnande trummis som med träffsäkerhet och elegans satte in sina inprickningar och rytmiska figurer utan att dominera.

En av vårsäsongens höjdarkvällar!

Jan Lundgren Trio & Hannah Svensson jazzklubben på E-street.

Vårt södra grannland Danmark har i en lång rad följd av år levererat jazzmusiker av högsta klass. En starkt bidragande faktor till detta är alla amerikanska jazzmusiker av dignitet som bott och verkat i Danmark. Köpenhamn har varit en metropol för dessa så deras närvaro har varit både tändvätska och inspiration för de danska musikerna. Det var en period då svensk jazz var symfonisk, osvängig och tråkig. Men danskarna ändrade sig inte utan höll sig kvar vid svänget. Kanske berodde det på vad saxofonisten JesperThilo sade vid en intervju på Skeppsholmen – ”Dansk jazz svänger för vi har god öl och få restriktioner”.

En glad dansk med glimten i ögat är trettiosexårigesångaren och saxofonisten Mads Mathias som hämtat sin inspiration i Nat King Coles artrika örtagård utan att på något sätt försöka efterlikna honom. Hans avslappnade och tillbakalutade sångstil har utan vidare jämförelser mera släktskap med exempelvis Mel Tormé, Harry Connick Jr, Bobby Troup och Dave Frishberg. Det märks också i hans formuleringskonst och sättet att frasera att han också är saxofonist. Som saxofonist tycks han ha ett nära släktskap med Ben Webster utan att vara utpräglad eftersägare. En varm och skönt väsande och fluffig ton precis som förlagans. Den variationsrika repertoaren bjöd både på kända standards som hemsnickrade opus.

Bakom sig hade Mads en slimmad trio med Martin Schack piano, Martin Ankarfeldt bas och Esben Laub trummor som gav bästa tänkbara support. De var imponerande samkörda vilket de visade med att förvalta sina åtaganden väl.

Pianisten Schack gjorde som namnet antyder en rad finurliga drag på elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang höll sig strikt inom råmärkena och när det blev tillfällen att sola gav han sig oförskräckt ut på fantasirika upptäckter i harmonikens tassemarker. Hans pianospel hade rakt igenom en mästerlig prägel.

Det danska basundret bara fortsätter. Ett bevis fördetta var kvällens basist Martin Ankarfeldt som med osviklig elegans serverade rytmiskt stadiga basgångar och många melodiskt fina solon. Pricken över i satte den lyhörde trumslagaren Esben Laub som med rytmisk känsla satte elegant inprickningar och markeringar utan att dominera. En ”perfect timekeeper”.

En kväll med danskt gemyt både verbalt och instrumentalt med trevliga danskar!