Hans-Erik Bergmans recension av säsongsavslutningen…

De har satt mycket djupa avtryck i musikhistorien.

Mest uppmärksamhet har Sinatra fått med både dokumentär och hyllningskonsert i tv på bästa sändningstid.

Nevergreen Big Band och sångduon Gertrud Jonsson och FilippoCinconze hade på måndagskvällen nöjet att avsluta jazzåret på E-Street.

Och vad passade bättre än att ge dignitärerna Holiday, Sinatra och Strayhorn en rättmätig hyllning.

Kvällens bandledare Björn Hedström som i många år regelbundet trimmat Nevergreen hade även satt samman kvällens välsmakande meny med idel klassiker från respektive dignitärs repertoar.

Som sig bör inleddes kvällen med en gammal hederlig storbandsklassiker ur Count Basies orkestermapp, ”One O´Clock Jump” med soloinpass av Leif Eriksson tenorsax, Anders Östling trumpet och Åke Rönnberg gitarr. En perfekt öppning på en session med swingiga förtecken.

Efter den svängiga uppvärmningen bjöd Filippo oss med på en resa till månen med ”Come Fly With Me” följt av Sinatras kanske mest sjungna låt, ”I´ve Got You Under My Skin”, i Nelson Riddles originalarrangemang. Filippo har en skön Sinatrafeeling i sången vilket kanske beror på att han också har italienska rötter och att han personligen träffat The Voice.

Han bjöd vidare på sköna tolkningar av ”Fly Me To The Moon”, ”They Can´t Take That Away From Me”, ”Nice `N´ Easy”, ”Bad Bad Leroy Brown”, ”For Once In My Life” med flera.

Gertrud Jonsson klädde sig kvällen till ära i Billie Holidays skepnad med att ge inlevelsefullt sköna tolkningar av hennes sångpärlor, ”Lover Man”, Billies egna opus ”God Bless The Child” och ”That Old Devil Called Love”. Hon bjöd också på en svängig version på Ellingtons signatur ”Take the A-Train” skriven av Billy Strayhorn, i ett nytt arrangemang.

Filippo och Gertrud bjöd på ett par fina duettnummer, ”The Lady Is A Tramp” och från Dean Martins repertoar ”Baby, It´s Cold Outside” som Charlie Norman och Alice Babs hade framgång med på 50-talet.

En av jazzens främsta kompositörer och arrangörer var Billy Strayhorn. Mellan 1939 och fram till sin död 1967 var han samarbetspartner med Duke Ellington.

Sexton år gammal komponerade han kanske sitt livs bästa ”Opus Lush Life”. Ett taggat Nevergreen Big Band hyllade Strayhorn med hans mästerverk ”Chelsea Bridge”, ”Johnny Come Lately” och ”Isfahan”. Exempelvis balladen ”Chelsea Bridge” är svår med sina tempoväxlingar och klangvävnad.

”Johnny Come Lately” är ett renodlat swingnummer även kallad djungeljazz med ett fint pianosolo av Håkan Kastbom.

”Isfahan” var det sista Ellington och Strayhorn skrev tillsammans.

Det var ett featurenummer för Johnny Hodges som här framfördes av altsaxofonisten Hans Molander på ett utmärkt sätt.

Kvällens fina hyllning med Frank Sinatra i centrum satte värdig punkt på jazzåret på E-Street.