Hans-Erik Bergmans recension av måndagsjazzen 25/1 -16

Kulturfestivalen 
Melissa Aldana TrioJazzklubben, E Street

 

Den pågående kulturfestivalen presenterade på måndagskvällen i samarbete med Jazzklubben det nya stjärnskottet, chilensk-amerikanska saxofonisten Melissa Aldana tillsammans med basisten Pablo Menares och trumslagaren Alan Mednard.Bortsett från Kuba och Brasilien vet jag inget om den rådande jazzsituationen på den sydamerikanska kontinenten. I Chile spelas det i alla fall jazz vilket Melissa Aldana är ett bevis för och genom sin far, känd jazzmusiker i Chile, började hon sex år gammal att spela altsaxofon.Den första jazzinfluensen var Charlie Parker och sedan tog hon intryck av Cannonball Adderley, Michael Brecker och Sonny Rollins. Rollins starka intryck gjorde att hon skiftade till tenorsaxofon. Utvecklingen gick snabbt så 16 år gammal spelade hon på Santiagos jazzklubbar. 2005 kom hon i kontakt med Wayne Shorters pianist Danilo Perez som hjälpte henne att komma till USA. Där sökte hon till Berklee College of music i Boston och kom in. Hennes lärare där var bland andra Jerry Bergonzi, som gästade klubben för något år sedan, och Joe Lovano.

2013 vann hon som första kvinnliga instrumentalist det prestigefyllda priset The Thelonious Monk International Jazz Saxophone Competition. I juryn satt bland annat Wayne Shorter.

Redan i öppningsnumret visade sig Melissa Aldana vara en mogen musikant med ett uttrycksfullt och kreativt saxofonspel som fick mig osökt att tänka på Sonny Rollins klassiska trio från slutet av 50-talet. Hon är både traditionell och avantgardistisk i formuleringen. Likt Sonny Rollins inledde hon sina improvisationsutflykter med fragmentariska fraser som sedan återkom och ändrades under resans gång till en intressant berättelse.

Hon spelade oförutsägbart med spänning och mycket energi i budskapet. Melissa är bara i blomningen av karriären så lägg namnet på minnet gott folk.

Till sin hjälp att på säker grund få glida ut i harmonikens tassemarker hade hon ett mycket bra stöd i basisten Pablo Menares och trumslagaren Alan Mednard. Menares spelade stortonat med härligt gung i basgångarna och tekniskt elegant i sina läckra solon. Mednard var en lyssnande och spelande trummis som höll igen på rätt ställe och spelade med full kraft där det behövdes. Samarbetet mellan bas och trummor satt perfekt och det gav Melissa en säker plattform att stå på.

Sammanfattningsvis var Melissa Aldana Trio en härlig bekantskap.

En perfekt säsongsöppning av Måndagsjazzen.

Sundsvalls Tidning

980 (1).jpg

980.jpg

Foto: Håkan Humla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s