2013 vann hon som första kvinnliga instrumentalist det prestigefyllda priset The Thelonious Monk International Jazz Saxophone Competition. I juryn satt bland annat Wayne Shorter.
Redan i öppningsnumret visade sig Melissa Aldana vara en mogen musikant med ett uttrycksfullt och kreativt saxofonspel som fick mig osökt att tänka på Sonny Rollins klassiska trio från slutet av 50-talet. Hon är både traditionell och avantgardistisk i formuleringen. Likt Sonny Rollins inledde hon sina improvisationsutflykter med fragmentariska fraser som sedan återkom och ändrades under resans gång till en intressant berättelse.
Hon spelade oförutsägbart med spänning och mycket energi i budskapet. Melissa är bara i blomningen av karriären så lägg namnet på minnet gott folk.
Till sin hjälp att på säker grund få glida ut i harmonikens tassemarker hade hon ett mycket bra stöd i basisten Pablo Menares och trumslagaren Alan Mednard. Menares spelade stortonat med härligt gung i basgångarna och tekniskt elegant i sina läckra solon. Mednard var en lyssnande och spelande trummis som höll igen på rätt ställe och spelade med full kraft där det behövdes. Samarbetet mellan bas och trummor satt perfekt och det gav Melissa en säker plattform att stå på.
Sammanfattningsvis var Melissa Aldana Trio en härlig bekantskap.
En perfekt säsongsöppning av Måndagsjazzen.
Sundsvalls Tidning
Foto: Håkan Humla
Jazzklubben Sundsvall 
Kommentera