Hans-Erik Bergmans recension i ST…

The Ronnie Gardiner Quartet

Jazzklubben, Tonhallen

Måndagsjazzen, tillfälligt flyttad till tisdagen i Tonhallen inledde med sångerskan Amanda Lovevind och pianisten Peter Holm. De värmde upp publiken på bästa sätt med ett knippe kända låtar som ”Hallelujah I Love Him So”, ”Can’t help falling in love”, ”Feeling good” och ”Heroes” av David Bowie, med flera. Amanda sjöng avspänt och välartikulerat till Peters fina ackompanjemang.Därefter fick vi följa med trumslagaren Ronnie Gardiner och hans kvartett på en resa i jazzens guldålders innersta kärna. Ronnie och hans medmusikanter, trumpetaren och sångaren Karl Olandersson, pianisten Mathias Algotsson och basisten och sångaren Hasse Larsson hyllade Art Blakey, Horace Silver, Dizzy Gillespie, Freddie Hubbard och Benny Golson med deras låtar.

På 1960-talet flyttade Ronnie till Sverige. 1975 anlitades han av Charlie Norman som han spelade med i tjugosex år. Han har också haft egna konstellationer som Tivolibandet på Gröna Lund och medverkat i diverse andra sammanhang. Med sin status som trumslagare har han förärats med ett eget rum på Nalen, Ronnies Room, där han regelbundet är värd för levande jazzmusik.

Kvartetten inledde med klassikern ”Four” signerad av Miles Davis. Utan vidare jämförelser kände man historiens vingslag från klassiska kvartetter med trumpetarna Clifford Brown, Lee Morgan och Chet Baker i centrum. Här var det Karl Olandersson som fick stå i centrum vilket han gjorde på ett lysande sätt. Han har säkert hämtat inspiration av nämnda trio men stakat ut sin egen väg och utvecklat ett personligt uttryck. Han har glöd i tonen, energi och fantasi i formuleringen när han glider ut i sina hisnande improvisationsäventyr. I Ellingtons ”In A Melloton” visade Karl sig lika bevandrad att använda sordinen som Cootie Williams.

Mathias Algotsson är en oförutsägbar och spännande klaviaturspelare. Med sitt humoristiska sinne, vilket framgår väl i sina solon, där han oförskräckt trampar utan skyddsnät ut i harmoniken tassemarker. Egensinnigt i allra högsta grad.

Första gången jag hörde Hasse Larsson var han ett basembryo i Fredrik Norén Band. Därefter har det hänt en hel del så i dag tillhör han svensktoppen av våra basister. Han är också en läcker sångare som han visade i bluesen ”Save Your Blues” av Horace Silver. Hans spelade stadig pådrivande och visade i flera solon sina tekniska färdigheter. Basens roll är lika viktig som hjärtats slag. Man tänker inte på det förrän det stannar. Utan hjärtat dör patienten.

Ronnie är kvartettens sammanhållande länk och primus motor. I Juan Tizols ”Caravan” lyfte han i ett långt solo fram hela arsenalen av rytmiska figurer med både stockarna och bara händerna. Publiken gav stående ovationer. Det är sällan man får höra melodiska trumsolon som i Ronnies utförande. Han är de små medlens mästare som sätter inprickningar och markeringar med elegans samtidigt med en pulserande och stadig rytm. En skön kväll som avrundades med sång av Ronnie med ”The More I See You” och Karl med ”I Can´t Get Started”.

 

320.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s