Hans-Erik Bergmans recension av Måndagsjazzen 18/4…

Allan – Riedel – Söderlind, förband Trio InkognitoJazzklubben, E-Street (måndag)

 

Inför fullsatt salong inleddes jazzkvällen i ungdomens tecken med den talangfulla Inkognito Trio där Julia Wiklund hanterade tenorsaxofonen, Gabriel Pyk Waite bas och Anders Ingvarsson trummor. Jag kom osökt utan vidare jämförelser att tänka på Sonny Rollins berömda 50-talstrio. Att inspireras av Rollins är inte det sämsta. Likt Rollins var det fria ytor där tradition och avantgarde gick hand i hand med kryddning av fina solon. En bra start på kvällen.Därefter intogs scenen av två av den svenska jazzens ikoner, trumpetaren Jan Allan och basisten, kompositören, Georg Riedel tillsammans med den betydligt yngre gitarristen Erik Söderlind. Erik är en fullvärdig arvtagare till bortgångne kollegan och ikonen RuneGustafsson.

Jan och Georg, båda födda 1934, har varit spelkompisar sedan 1954 och har medverkat i alla tänkbara jazzsammanhang. Deras meritlistor är imponerande. Gräddan av jazzsverige har anlitat deras tjänster på konserter och skivinspelningar. Att de trivs i det lilla formatet har visats tidigare i bland annat Trio Con Tromba med pianisten Bengt Hallberg (1932-2013) och som denna kväll med gitarrstöd. Under lumpartiden låg Jan och Georg på samma lucka och för att förgylla soldattillvaron skrev Georg en svit i fyra satser för bas och trumpet, kallad SoldI Musik. Det udda stycket fick en viss uppmärksamhet och ledde in Georg på att skriva längre kompositioner.

Jan Allan är en av jazzhistoriens mest personliga röster. Han har gjort en bragd för vid sidan av ett civilt arbete som elementarpartikelfysiker har han utvecklat sitt trumpetspel till yppersta världsklass. Han är en mästare att finfördela harmonikens beståndsdelar med sin trumpet. Hans egenartade stil förknippas med en sångbar lyrisk trumpettradition och hans personliga uttryck och sound har gjort honom mycket efterfrågad.

För den breda allmänheten är Georg Riedel kanske mest känd för sina barnvisor och musiken i Astrid Lindgrenfilmerna. Men man får inte glömma vilken utomordentligt bra basist han är. Han spelar rent, rytmiskt och klangrikt med teknisk elegans. Ett lika magnifikt stöd som Gibraltarklippan.

B. B. King och Eric Clapton tände en ung Erik Söderlind på att börja spela gitarr. Med åren har han lyssnat in sig på de stora elefanterna och utvecklat en personlig spelstil. Wes Montgomery spelade på sin tid utan plektrum, bara med fingrarna ett sätt som Erik Söderlind tagit efter. Det ger både en annan teknik och ett mjukare sound. Han är musikaliskt en lysande fantasifull berättare som hellre premierar innehållet än uppvisning i teknisk briljans. Ett perfekt rytmiskt stöd, som Rune på sin tid.

De här tre skickliga musikerna lät oss åka med på en behaglig kammarjazzresa med jazzklassiker i ett pärlband efter varandra. Kända låtar av Jerome Kern, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Miles Davis, Bengt Hallberg med flera. Samt folklåtar från Jan Johanssons repertoar. Allan och Riedel visade att gammal är äldst, med fin support av Söderlind.

Hans Erik Bergman

 

980.jpg

Foto: Ulla Hörnell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s