Värdig hyllning av ”The First Lady of Song”…

Konsert
Vivian Buczek & Martin Sjöstedt Trio
Jazzklubben, E-Street

600.jpg

Ella Fitzgerald (1917-1996) fick sitt genombrott 1935 i Chick Webbs orkester och fram till sitt frånfälle 1996 betraktades hon som ”The First Lady of Song”.

Många andra sångerskor har i hennes kölvatten, influerats och inspirerats. En av dessa är Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedt piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor på måndagskvällen bjöd oss med på en musikalisk resa i ord och ton under rubriken”Dear Ella” a tribute to Ella Fitzgeraldmed material ur hennes repertoar i Martin Sjöstedts arrangemang.

Låtar som You´d Be So Nice To Come Home To, The Man I Love, Just One of Those Things, It Might As Well Be Spring, Caravan, Lady Be Good, Things Ain´t What They Used To Be, medflera.

Trots kärleken till Ella och andra sångerskor har Vivian till skillnad mot många andra kollegor lyckats stå emot intrycken från dessa och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes känslofulla sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner. Timing, scat, artikulation och textning sitter som hand i handske oavsett tempo. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få njuta av okonstlad sång, utan röstakrobatik som kan upplevas störande. Det är det enkla som är det svåra sade Oscar Peterson i en intervju. Jag instämmer!

Vivian hade mycket följsam omgivning i Martin Sjöstedt Trio. Martin som vanligtvis spelar bas är också en driven pianist i bland annat Ahmad Jamal och Oscar Petersons anda. Hans lyriska och välklingande ackompanjemang gav den perfekta bakgrunden till Vivians välnyanserade sång. Med väldisciplinerad lekfullhet på elfenbenet bjöd Martin på fantastiska utflykterbland harmonikens otrampade stigar. Fräscht och klichéfritt fullt av fantasi och roliga infall. den ena delikatessen efter den andra.

Förra måndagens gedigna komp, basisten Hans Andersson och Johan Löfcrantz-Ramsay visade att formen håller i sig. De är ett samverkande team som känner varandras intentioner väl. Hans är som jag sagt tidigare en oerhört skicklig basist som kompar rytmiskt stadigt och levererar tekniskt intrikata solon med finess och elegans. Hans komp och solo i duo numret Just One of Those Things var en riktig delikatess.

Johan Löfcrantz-Ramsay visade än en gång sin oerhörda kapacitet som ”time-keeper”. Han överarbetar aldrig sitt spel utan lyssnar på omgivningen och sätter markeringar och inprickningarna med exakt precision utan att göra avkall på svänget.Vivian och Martin Sjöstedt Trio avrundade den härliga hyllningskvällen med Erroll Garners vackra Misty.

Hans Erik Bergman ST

600 (1).jpg

Foto: Ulla Hörnell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s