Lillen Anderssons Kvintett
Jazzklubben, E-Street
Lillen Anderssons Kvintett
Jazzklubben, E-Street
Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 1950-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling. Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bland andra Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olaussonpiano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.
På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring. Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie’s Bounce avCharlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.
Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbaraskolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.
Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.
Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Hanär något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist. Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.
Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettiford Bluesin the Closet.
Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 1950-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling.
Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bland andra Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olausson piano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.
På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring.
Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie’s Bounce avCharlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.
Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbaraskolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.
Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.
Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Han är något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist.
Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.
Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettiford Bluesin the Closet.
Jazzklubben Sundsvall 
Kommentera