Recension, Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson

Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson
Bernt Rosengren Q besökte jazzklubben under måndagen.
Bernt Rosengren Q besökte jazzklubben under måndagen.

Sommaren som aldrig kom är över och hösten är kommen. Ett säkert tecken på detta är att jazzklubben slagit upp portarna för höstsäsongen. Premiärkvällen spelade den levande ikonen tenorsaxofonisten Bernt Rosengren med sin kvartett och sångerskan Christina Gustafsson.

Bernt Rosengrens magnifika karriär inleddes som medlem i gruppen Jazzclub 57. 1958 togs han ut som medlem av Newport Youth Band som framträdde i New York och på den anrika Newportfestivalen. Han har en diger meritlista på vilka han spelat och gjort skivor med men han har också genom åren haft många egna konstellationer. Sedan början av 60-talet är han den mest betydande tenorsaxofonisten i svensk jazz och en centralgestalt i Stockholms jazzliv. Hans uttrycksfulla och harmoniskt välformulerade spel har blivit en förebild och inspirationskälla för många saxofonkollegor. Trots diverse svackor i jazzkonjunkturen genom åren har Bernt aldrig gjort avkall utan strikt hållit sig till sitt idiom.

Igår kväll var Bernt med kvartetten på ett kärt återbesök med sina femton år tillbaka trogna vapenbröder, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark trummor och nya tillskottet sångerskan Christina Gustafsson.

Kvartetten öppnade kvällen med ”The best thing for you is me” följt av Horace Silvers ”Nica´s dream” och balladen ”I keep loving you” av Bud Powell. Rosengren visade direkt sin konstnärliga ådra som tonmålare. Med fantasi och elegans målar han tonslingor med både smala som breda penslar. Spelet är luftigt lättsvävande genomsyrat av en sinnrik harmonisering med en välanpassad rytmik. Oavsett tempo är det full kontroll på händelseutvecklingen. Allt sitter perfekt. Efter den starka öppningen intog sångerskan Christina Gustafsson, syster till Rigmor, scenen och började med klassikern ”Almost like being in love” därefter ett eget opus, ”In the light of New York”. På klämkäck värmländska tolkade hon Povel Ramels ”Den sista jäntan”. Christina är en naturbegåvning som sjunger direkt ur hjärtat, inlevelse- och känslofullt utan tillgjordheter. En välbalanserad fin röst utan störande vibrato. Före paus spelade kvartetten en härlig version av gamla standardnumret ”Autumn Leaves”. Efter paus bjöds vi på mer örongodis ur jazzens standardrepertoar, ”Indiana”, ”If I´m lucky” med flera.

Nu är det inte bara Bernt och Christina som ska harangeras. Även den lysande komptrion med den lyhörde pianisten Stefan Gustafsson som fyllde på med sinnrika ackord och ett fantasifullt solospel. Hans Backenroth serverade som vanligt ett gediget basspel med rytmiskt stadiga basgångar i fint samarbete med trumslagaren Bengt Stark. Han bjöd också på en rad tekniskt intrikata solon, bland annat med stråke. På ett utmärkt sätt knöt Stark den rytmiska säcken med ett variationsrikt trumspel som stöttar utan att bli dominant.

Än en gång visade Bernt att gammal är äldst. Fyller 80 år på julafton. Han står tveklöst orubbad på den svenska tenorsaxtronen. Tack för en skönt svängig kväll!

Christina Gustafsson tog ton.
Christina Gustafsson tog ton.
Annonser

Posted on 12 september, 2017, in Arkiv, Recension. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: