Hans-Erik Bergman recenserar Måndagsjazzen…

Udda jazzkväll som gick hem!
Mathias Algotsson & Svante Henryson, Peterson Berger Revisited
På måndagskvällen bjöd Jazzklubben och Estrad Norr på två kontrastrika konstellationer där duon Mathias Algotsson piano och Svante Henryson cello bjöd på intim kammarjazz med kända, mindre kända och egenkomponerade melodier. Ju mindre sammansättningen är desto friare och lekfullare musik. Det finns inga hinder att spränga gränser och ge sig ut på spännande och oförutsägbara äventyr i harmonikens outforskade marker. Ibland känns musiken ödesmättad med cellons sköra klang i kontrast till pianots lyster.

Mathias och Svante trivs tillsammans som två lekkamrater i parken som försöker att överträffa varandra med sina hyss. Mathias är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de rätta ackorden och som solist bjuder han alltid på det oväntade med finurlig fraseringskonst.

Svante med sin klassiska skolning tog ut det bästa ur cellon med teknisk finess. Han varierade mellan pizzicato- och stråkspel med mästerlig hand. Hans musikaliska kunnande passar lika fint inom jazzens hägn, vilket han visade här, som i klassisk musik och hårdrock. Det är inte för inte han är en världsartist!

Efter paus intogs scenen av pianisten Peter Knudsen, tenor- och sopransaxofonisten Joakim Milder, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Thomas Nyqvist som hyllade den legendariske kompositören Wilhelm Peterson Berger (1867-1942) med att på ett modernt sätt spela hans musik, bland annat ur Frösöblomster, och ge den en ny lyster.
Redan på 50-talet gjordes tappra försök att mixa jazzens element med klassisk musik. Stilen fick namnet The Third Stream och blev aldrig någon succé trots arrangörer som Gunther Schuller, John Lewis och J. J. Johnson. Att i stället göra som Knudsen, använda kvartettformatet, för att överskrida gränsen ger friare ramar till nyskapande. I stället för en massa klanger blir det ett intimt samtal mellan instrumentendär utrymmet för var och en är demokratiskt lika.

Joakim Milders coolt avspända och välformulerade saxofonspel passar i sammanhanget som hand i handske. Milder har alltid hållit sig på jazzens coola arena, alltid polerad och artig i sittspel, sällan rebellisk och uppkäftig. Inom den ramen bjuder på läckert kreativ fraseringskonst. Knudsen heltäckande pianospel i fin samklang med basen och trummorna gav det hela en perfekt inramning. Med det här respektfulla framträdandet av Peterson Bergers musik, tror jag även om han ibland kallades Peterson Arger skulle ha gillat de här moderna tolkningarna. En udda men bra jazzkväll

 

22308985_1512202172202359_4230531272536294948_n.jpg

22279720_1512202215535688_5030579707502712393_n.jpg

Foto: Jenny Toresson & Ulla Hörnell

Annonser

Posted on 10 oktober, 2017, in Arkiv, Recension. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: