Från att ha varit stadigt förankrad i bebop traditionen med Charlie Parker som ledstjärna har Fredrik stegvis skapat sig en personlig plattform att stå på. Hans senaste projekt är att åter lyfta fram den afro-cubanska jazzen i rampljuset.

Den förste att göra det var Dizzy Gillespie som på 40-talet gästade Cuba och blev helt betagen av den inhemska musiken och dess eldiga rytmer.
Fredrik som själv trakterade altsaxofon hade för att ge musiken bästa tänkbara inramning anlitat likasinnade musiker, Martin Sjöstedt piano, Johnny Åman bas, JasonMarsalis trummor och Eliel Lazo congas. Vi fick kvällen till ära följa med på en oförutsägbar och rytmiskt spännande resa i John Coltrane och Dizzy Gillespies tassemarker.

Deras musik tillhör inte det mest lättspelade. Rytmiska förskjutningar och taktartsändringar kan ju ställa till det om man inte är lika skärpt som Kronkvist och hans manskap. Det är kul med Fredrik som inte räds att ta ut svängarna i sina bländande improvisationsutflykter.

Det märks att han trivs när han får sträcka ut i spelet som är syrerikt, luftigt, lättsvävande, med sinnrik harmonisering.

Mångsysslaren Martin Sjöstedt är kanske mest känd för sitt helgjutna basspel. Men han är också en elfenbenets arkitekt vilket han visade med ackuratess denna kväll.

Han är en effektivt lyhörd ackompanjatör som målar harmoniskt fylliga ackord med bred såväl som smal pensel. Tillika en frimodig solist som med friskt mod och fantasirikedom trampade oförskräckt ut i harmonikens orörda marker.

Då musiken genomgående hade afro-cubansk prägel vilade det ett tungt ansvar på trion i kompet. Johnny Åmans grundmurade basspel, även solistiskt, gav slagverksduon JasonMarsalis och Eliel Lazo fritt fram att bjuda på rytmiskt fyrverkeri.

De tog rejält för sig men lyssnade även noga på sina spelkamrater så helheten blev ett väl fungerande teamwork.

Foto: Mats Olsson ST

#livejazzsverige#jazzklubbensundsvall#estreet

Mathias och Svante trivs tillsammans som två lekkamrater i parken som försöker att överträffa varandra med sina hyss. Mathias är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de rätta ackorden och som solist bjuder han alltid på det oväntade med finurlig fraseringskonst.

Svante med sin klassiska skolning tog ut det bästa ur cellon med teknisk finess. Han varierade mellan pizzicato- och stråkspel med mästerlig hand. Hans musikaliska kunnande passar lika fint inom jazzens hägn, vilket han visade här, som i klassisk musik och hårdrock. Det är inte för inte han är en världsartist!

Efter paus intogs scenen av pianisten Peter Knudsen, tenor- och sopransaxofonisten Joakim Milder, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Thomas Nyqvist som hyllade den legendariske kompositören Wilhelm Peterson Berger (1867-1942) med att på ett modernt sätt spela hans musik, bland annat ur Frösöblomster, och ge den en ny lyster.
Redan på 50-talet gjordes tappra försök att mixa jazzens element med klassisk musik. Stilen fick namnet The Third Stream och blev aldrig någon succé trots arrangörer som Gunther Schuller, John Lewis och J. J. Johnson. Att i stället göra som Knudsen, använda kvartettformatet, för att överskrida gränsen ger friare ramar till nyskapande. I stället för en massa klanger blir det ett intimt samtal mellan instrumentendär utrymmet för var och en är demokratiskt lika.

Joakim Milders coolt avspända och välformulerade saxofonspel passar i sammanhanget som hand i handske. Milder har alltid hållit sig på jazzens coola arena, alltid polerad och artig i sittspel, sällan rebellisk och uppkäftig. Inom den ramen bjuder på läckert kreativ fraseringskonst. Knudsen heltäckande pianospel i fin samklang med basen och trummorna gav det hela en perfekt inramning. Med det här respektfulla framträdandet av Peterson Bergers musik, tror jag även om han ibland kallades Peterson Arger skulle ha gillat de här moderna tolkningarna. En udda men bra jazzkväll

Foto: Jenny Toresson & Ulla Hörnell