Sök

Jazzklubben Sundsvall

Årets Jazzklubb 2020 – Ambassadör Sundsvall Convention Bureau 2018 – Bästa LiveScen 2017

Kategori

Recension

Triojazz av ädelt märke – rysk pianist gästade Jazzklubben…

Hans Erik Bergmans recension ST, foto Mats Olsson

 

Konsert
Vladimir Shafranov Trio
Jazzklubben, E-Street

600 (4).jpg

Rysk jazz är för mig en vit fläck på musikkartan bortsett från Oleg Lundströms storband, trumpetaren Valery Ponomarev och måndagskvällens gäst, pianisten Vladimir Shafranov som tillsammans med länets främsta komp, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf bjöd på en svängig odyssé med en kavalkad av kända jazzlåtar signerade Benny Golson, Billy Strayhorn, Duke Ellington, Michel Legrand, Thelonious Monk med flera.

Vladimir, född 1946, började spela piano och violin vid fyra års ålder. I början av 1973 lämnade han hemstaden St. Petersburg och bosatte sig i Israel. Några år senare flyttade han till Finland och blev 1980 finsk medborgare.

Under sin tid i Finland spelade han med de bästa finska jazzmusikerna. 1983 gick flyttlasset till New York och där anlitades hans tjänster av jazzlegender Art Farmer, Stan Getz, Chet Baker, George Coleman, RonCarter, Dizzy Gillespie och Al Foster. Numera är han återbördad till Finland och bor i Jomala.

På 50-talet demokratiserade Bill Evans och Ahmad Jamal pianotrion genom att ge basen och trummorna en lika framträdande roll som pianot. Vladimir Shafranov och hans spelkompisar har anammat det konceptet på sitt eget sätt.

Det blir mera liv i musiken då alla är lika delaktiga i framförandet än att bara pianot är i fokus med rytmiskt stöd av basen och trummorna.

600 (5).jpg

Vladimir Shafranov är en mycket välskolad pianist med bländande teknik som utan att vara eftersägare hämtat näring och inspiration från namnkunniga kollegor som Bill Evans, George Shearing och Oscar Peterson för att nämna några.

I sitt eleganta och fantasifulla broderande på elfenbenet lägger han som extrakryddning in små korta fraser från kända låtar. I balladspelet är han mycket målerisk med både breda och smala penseldrag och är inte rädd att ta ut de harmoniska svängarna på ett mästerligt sätt.

Basisten Tobias Helén hemmahörande i High Coast Jazz Orchestra var en perfekt samtalspartner till Shafranov. Utöver sina linjärt stadiga och välklingande basgångar bjöd han på en rad fantastiska solon. Stråksolot i Ellington/Strayhorns Satin Doll var en riktig höjdare. Samspelet med trumslagaren Martin Eklöf, också hemmahörande i HCJO var av hög klass. Perfekt personkemi.

Martin Eklöf är en lyssnande ”time-keeper” som på bästa Paul Motian manér sätter markeringar och inprickningar med rytmisk skärpa ochfiness. I hans rörliga solon fick vi ta del av hans tekniska briljans.

Med Beautiful Friendship avrundade Vladimir Shafranov Trio sin svängiga odyssé och visade med ackuratess att Bill Evans koncept håller än idag.

En magnifik kväll!

600 (6).jpg

Jazz med spelglädje och energi i fokus

Konsert
Joel Svensson and his Copenhagen Friends
Jazzklubben, E-Street

Hans-Erik Bergmans recension ST

600.jpg

Joel Svensson kvartett på Sundsvalls jazzklubb. Från vänster Thomas Franck, Hans Backenroth, Joel Svensson och Victor Jones.

Efter en time out från musiken i början av 1960-talet startade tenorsaxofonisten Sonny Rollins en kvartett där pianot byttes ut mot gitarren. Om det är den kvartetten som stått modell för gitarristen Joel Svensson ska jag låta vara osagt.

Men hur som helst har han satt samman en välspelande och svängig kvartett i den andan med Thomas Franck tenorsax, Hans Backenroth bas och Victor Jones trummor.

Med en pappa som spelade rock och blues och en farfar som lirar svängig gitarrjazz föll det sig ganska naturligt att också Joel skulle börja spela gitarr. Jazzintresset har han ärvt av farfar, legendaren Nicke Svensson.

När Joel 2013 fick Åke Hasselgårdstipendiet löd juryns motivering: ”Gitarristen Joel Svensson har en djup förståelse för jazzgitarrtraditionen och ett öppet sinne för nya influenser som kan bredda hans stil. Hans spel är skickligt och fantasifullt med ett imponerande tekniskt kunnande”.

Kvällen fick inledas på trio då huvudpersonen själv var försenad på grund av en tentamen på Musikhögskolan.

De bjöd en svängig avdelning med ett antal kända låtar ur standardmappen, On Green Dolphin Street, Sonnymoon fortwo, I Can´t Get Started och I´ll Remember April där Francks fantasifulla och mustiga tenorspel surfade läckert på de rytmiska vågorna som Backenroth och Jones skapade.

Efter paus inleddes avdelning två med trionumret I Closed My Eyes med Joel i huvudrollen och med fint stöd av basen och trummorna. Därefter var kvartetten fulltalig som med stor energi släppte loss fördämningarna i The End of the Love Affair. Och en rad andra standards.

Här visade Joel med ackuratess vilken skicklig gitarrist han är. Han besitter en bländande fingerfärdighet och varierar smakfullt singelnotspelet med läckert harmoniska ackord. Spelet har både tradition och nytänkande.

Med Dexter Gordon och John Coltrane som ledstjärnor har Thomas Franck mejslat fram en egen profil och ett musikaliskt uttryck. Som sina förebilder är han expressiv och fantasirik, en magnifik improvisatör som med spelglädje och energi tar ur det bästa ur instrumentet. Dexter och John log säkert förnöjt på molnkanten av sin himmel.

Vår meste basist Hans Backenroth gör aldrig någon besviken. Med sedvanlig pondus levererade han ett imponerade rytmiskt basspel, varvat med en rad tekniskt intrikata solon som bara mästare klarar, i perfekt harmoni med den lyhörde och spänstige trumslagaren Victor Jones.

Med perfektionism och finess satt inprickningar och markeringar som hand i handske.

En härlig session med energi och spelglädje.

600 (1).jpg

Joel Svensson

600 (2).jpg

Hans Backenroth och Thomas Franck

600 (3).jpg

Victor Jones

Måndagsjazzen: Trivsamt och svängigt med Lillen…

Hans-Erik Bergmans recension av MåndagsjazzenKonsert

Lillen Anderssons Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Konsert
Lillen Anderssons Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Lillen Anderssons Kvintett  uppträdde under måndagen på jazzklubben i Sundsvall.
Lillen Anderssons Kvintett uppträdde under måndagen på jazzklubben i Sundsvall.

Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 1950-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling. Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bland andra Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olaussonpiano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.

Lillen Anderssons på Kvintett ledde bandet genom kvällen.
Lillen Anderssons på Kvintett ledde bandet genom kvällen.

På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring. Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie’s Bounce avCharlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.

Ralf Bergman med sin bas.
Ralf Bergman med sin bas.

Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbaraskolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.

Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.

Trumpetaren Mats Eriksson
Trumpetaren Mats Eriksson

Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Hanär något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist. Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.

Ulf Wickberg på trummor.
Ulf Wickberg på trummor.

Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettiford Bluesin the Closet.

Lillen Anderssons Kvintett uppträdde under måndagen på jazzklubben i Sundsvall.
 

Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 1950-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling.

Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bland andra Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olausson piano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.

Lillen Anderssons på Kvintett ledde bandet genom kvällen.
Lillen Anderssons på Kvintett ledde bandet genom kvällen.

På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring.

Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie’s Bounce avCharlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.

Ralf Bergman med sin bas.
Ralf Bergman med sin bas.

Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbaraskolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.

Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.

Trumpetaren Mats Eriksson
Trumpetaren Mats Eriksson
 

Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Han är något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist.

Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.

Ulf Wickberg på trummor.
Ulf Wickberg på trummor.

Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettiford Bluesin the Closet.

Jazz från hjärtat med EKG…

Hans Erik Bergmans recension av Måndagsjazzen 6/2

 

Konsert
EKG – Elisabeth Kontomanou Group
Jazzklubben, E-Street

 

Jag vill ge jazzklubbens programsättare en eloge som tagit det vågade steget att friskt blanda i vårprogrammet och bjuda på både välkända och mindre kända namn samt kvällar för bluesentusiaster. Det är alltid spännande att konfronteras med något man inte vet ett skvatt om. Så till er som tvekar inför det okända. Släpp loss nyfikenheten och lägg bort alla förutfattade meningar och ta emot det som bjuds.

Om någon tvivlar så lever ju jazzen, trots att alla pionjärer och stilbildare är borta. Den fylls hela tiden på med nya talangfulla utövare.

600.jpg

Foto: Josefine Karlsson

Jag hade inte susning om vem sångerskan Elisabeth Kontomanou var och vart hon hörde hemma sångmässigt. På nätet kunde jag läsa att hon är internationellt grammybelönad och har sjungit med en rad storheter som John Scofield, Leon Parker, Michel Legrand, Mike Stern och Toots Thielemans för att nämna några. Hon har sina rötter i Frankrike och Afrika, men har efter 10 år i New York fått en stor kärlek och känsla för den amerikanska jazztraditionen. Vilket hon visade i en rad jazzklassiker.
Jag instämmer till fullo i uttalanden om henne där hon beskrivs med en röst lika själfull som Sarah Vaughan, mjuk och fyllig som Dianne Reeves och med samma intensiva glöd som Nina Simone. Elisabet Kontomanou visade att hon är en av de största sångerskorna i nuläget. Tilläggas bör att hon inte fastnat i någon av ovannämnda sångerskors stil, utan mejslat fram ett personligt uttryck som berör. Ni som missade henne är att beklaga.

600 (1).jpg

Foto: Josefine Karlsson

Bakom sig hade Elisabeth en slimmad kvartett som gav osvikligt stöd. Väl samkörda där alla förvaltar sina uppgifter väl. Den lyriske tenorsaxofonisten Anders Ekholm både kontrasterar och kompletterar sången. Han har en härligt fyllig ton så blundar man kan man nästan tro att Dexter Gordon eller kollegan Stanley Turrentine återuppstått.

Pelle Karlströms och Bill Evans anstrukna pianospel satt som hand i handske både i komp och eleganta soloutflykter. Bandets tvåpulsgeneratorer, basisten Christian Paulin fick sin elbas att gunga som enståbas och Janne Kullhammar serverade rakt igenom ett väl avvägt och perfekt rytmiskt trumspel. Kvartetten visade sina kvaliteter i instrumentalnumren Prince Albert av Kenny Dorham och Groove Merchant av Jerome Richardsson.

Elisabeth Kontomanou, nu vet jag med besked vem du är!

Tack för en härlig kväll som sent ska glömmas!

Jazzklubben lockade stor publik…

Även Sebastian Berglund, alfabladet, recenserade Måndagsjazzen!

#livejazzsverige #jazzklubbensundsvall #måndagsjazz #estreet #claesjansson #gertrudjonsson #nevergreenbigband #alfabladet #miun

 

10300-580x435.jpg

Foto: Sebastian Berglund

 

Det är kallt ute men inne på E-Street var det under måndagsjazzen väldigt varma toner. Alla bord var bokade. Kvällen till ära var det Povel Ramel som skulle hyllas. Kvällen inleds med en instrumental låt innan Claes Jansson går upp på scenen och presenterar kvällen. Bandet spelar sedan tillsammans med honom ”En Glad Blues”. Den glada och varma stämningen breder ut sig i rummet och de flesta har nu lagt ner besticken för att lyssna och titta mer engagerat.

E-Street är julpyntat från topp till tå. I taket hänger mängder med röda julgranskulor och i fönstren hänger stora julstjärnor med nio taggar vardera.

Under kvällen kommer även Gertrud Jonsson upp på scenen. Hon introducerar bandet och nämner bland annat att keyboardisten alltid tycks hamna bakom hennes stjärt. Stämningen är fortsättningsvis lättsam under kvällen, och Gertrud Jonsson gör några låtar själv med bandet och en duett med Claes Jonsson.

Under kvällen presenteras också årets stipendiat från Jazzklubben.

Årets stipendium går till Simon Sandelius, och som tack för utmärkelsen så spelar han Benny Golsons I Remember Clifford.

Sammanfattningsvis blev kvällen en lång hyllning till Povel Ramel.

 

Povel i storbandstappning drog storpublik…

Hans-Erik Bergmans (ST) recension av Måndagsjazzen

Nevergreen Big Band med Claes Janson & Gertrud Jonsson
Jazzklubben, E-Street 

I februari 2001 gästades Jazzklubben av Claes Janson tillsammans med Monica Borrfors och Bohuslän Big Band med ett program som hyllade Povel Ramel (1922 – 2007) som då var i god vigör och i full aktivitet.

Nu är Povel borta men hans musik lever, vilket vi fick vara med om på måndagskvällen då Claes Janson och Gertrud Jonsson uppbackad av Nevergreen Big Band bjöd på ett knippe sköna melodier ur Povels fatabur under rubriken Ramel Ramel Ramel. Låtar som Gamla gänget (instrumentalt), En glad blues, Gräsänklings blues med suggestivt munspel av Sven-Olof Sandin, Johanssons boogie-woggie vals, Miss Fine (instrumentalt), Alla har vi varit små, Melon (Gertrud), Ta av dig skorna (duett), Tjo va det va livat, Dat There (Instrumental) med flera. Mellan numren presenterade Claes lite Povelhistorik.

600.jpg

Povel Ramel i storbandstappning! Gertrud Jonsson tolkar tillsammans med Nevergreen Big Band Ramel. Foto: Håkan Humla

Baron Ramel var inte bara en humorns mästare och underhållare av rang utan också en av vår tids främsta låtskrivare. Han kunde på samma sätt som Cole Porter skriva både musik och text, ofta underfundiga med kärnfull knorr. När han fick leka Fats Waller på pianot och sjunga galet roliga texter till kända och egna melodier trivdes han kanske bäst. Skulle Povel ha vuxit upp i ett engelskspråkigt land i stället för bland svenska ”rosor och klorofylla” hade han garanterat lagt världen för sina fötter.

Povels musik har en jazzig karaktär med spännande harmonisering vilket gör den tacksam för skickliga arrangörer att leka med.

Jansons kärlek till Povel Ramel resulterade 2000 i skivan Ramel Ramel Ramel (Gazell). Med material från skivan som stomme bjöd Claes och övriga medverkande på en välarrangerad och smakfull meny. På våra breddgrader är han den bäste jazz- och bluessångaren. Europas främste enligt Basielegenden Ernie Wilkins. Hårrufset, den lite skrovliga stämman, det stora garvet och den goda värmen i sången är Claes i koncentrat. Hans varma fylliga röst och Gertruds ljusa och klara stämma kompletterar varandra perfekt vilket de visade i klassikern Ta av dig skorna.

600 (1).jpg

Claes Jansson tolkar tillsammans med Nevergreen Big Band Ramel. Foto: Håkan Humla

Sundsvalls södra kommundels stolthet, Nevergreen Big Band, går från klarhet till klarhet. Bandet fungerade perfekt med en välklingande och finessrik bakgrund till sångarparet. Männen bakom de fina och snitsiga arrangemangen var signerade av bland annat Kjell Öhman och bandets husrepetitör Björn Hedström som bidragit med nyskrivna arrangemang.

Samuel Sandelius trumpetare i LUST tilldelades Jazzklubbens stipendium för 2016. Som tack för utmärkelsen spelade han tillsammans med bandet Benny Golsons vackra I Remember Clifford. Grattis!

Sammanfattningsvis en härligt svängig jazzkväll och när det är som bäst påminns man att underbart är kort!

600 (2).jpg

600 (3).jpg

Claes Jansson tillsammans med Nevergreen Big Band Ramel. Foto: Håkan Humla

#livejazzsverige #jazzklubbensundsvall #måndagsjazz #estreet #claesjansson #gertrudjonsson #nevergreenbigband

Finstämd sång i den högre skolan – Stockholm Voices imponerade…

Hans Erik Bergmans recension av Måndagsjazzen

600.jpg

Stockholm Voices på jazzklubben i Sundsvall. 

Foto: Mats Olsson

I november 2012 samlades fyra välklingande röster för att sjunga jazz i stämmor. Kvartetten kom att kalla sig Stockholm Voices och i den ingick grundaren och initiativtagaren sopranen Gunilla Törnfeldt, som också är konstnärlig ledare och arrangör, och Maria Winther alt, Alexander Lövmark tenor och Jakob Sollevi. Avsikten var och är att föra traditionen vidare från tidigare sånggrupper som haft stor betydelse för stämsångens utveckling.

600 (1).jpg

Stockholm Voices på jazzklubben i Sundsvall.

Foto: Mats Olsson

Genom ett samarbete mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland fick vi på måndagskvällen vara med på sångkvartettens andra besök på jazzklubben. Förutom sina egna röstresurser hade Stockholm Voices ett gediget komp i ryggen med pianisten Mikael Skoglund, basisten Niklas Fernqvist, trumspelaren Daniel Fredriksson och vår nye Arne Domnérus, altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist.

600 (2).jpg

Stockholm Voices på jazzklubben i Sundsvall.

Foto: Mats Olsson

När stämsångspionjärerna Lambert, Hendricks & Ross och Four Freshmen briserade med sitt budskap på 50-talet var man övertygad om att bättre än så här kan det inte bli. Men som allt annat har utvecklingen gått framåt med grupper som Manhattan Transfer och New York Voices. Utifrån dem och andra har Stockholm Voices inhämtat inspiration och tändvätska och satsat på en egen framtoning som de lyckats väl med. De sjunger med härlig timing, välbalanserat, nyanserat och tekniskt elegant. De satte ribban på en mycket behaglig nivå med inledningsnumret It Could Happen To You åtföljd av en fin version av Bill Evans Waltz for Debby. Thelonious Monks Round Midnight var en av kvällens höjdare i ett magnifikt arrangemang av Gunilla Törnfeldt. Därefter fick vi höra mera örongodis som Blame It On My Youth, Social Call, Lucky To Be Me, Sing Sing Sing, Let’s Face The Music And Dance med flera. Vi bjöds också på enskilda solonummer där det framgick väl vilka röstresurser de besatt.

600 (3).jpg

Stockholm Voices på jazzklubben i Sundsvall.

Foto: Mats Olsson

Mångkunnige och allsidige Klas Lindquist bjöd på ett elegant och svängigt obligatspel bakom sången och kreativt svängiga solon. Utan vidare jämförelser trivs Klas som allra bäst när han får botanisera i den odödliga saxofonskolan som hade förkämpar som Benny Carter och Johnny Hodges. Även Skoglund och Fernqvist bjöd på eggande soloinsatser. Daniel Fredriksson höll samman det hela med sitt rytmiska och finessrika spel.

Sammanfattningsvis en kväll med välklingande röster i vältajmad stämstång.

En stämningsfull kväll med hög trivselfaktor!

600 (4).jpg

Stockholm Voices på jazzklubben i Sundsvall.

Foto: Mats Olsson

Värdig hyllning av ”The First Lady of Song”…

Konsert
Vivian Buczek & Martin Sjöstedt Trio
Jazzklubben, E-Street

600.jpg

Ella Fitzgerald (1917-1996) fick sitt genombrott 1935 i Chick Webbs orkester och fram till sitt frånfälle 1996 betraktades hon som ”The First Lady of Song”.

Många andra sångerskor har i hennes kölvatten, influerats och inspirerats. En av dessa är Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedt piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor på måndagskvällen bjöd oss med på en musikalisk resa i ord och ton under rubriken”Dear Ella” a tribute to Ella Fitzgeraldmed material ur hennes repertoar i Martin Sjöstedts arrangemang.

Låtar som You´d Be So Nice To Come Home To, The Man I Love, Just One of Those Things, It Might As Well Be Spring, Caravan, Lady Be Good, Things Ain´t What They Used To Be, medflera.

Trots kärleken till Ella och andra sångerskor har Vivian till skillnad mot många andra kollegor lyckats stå emot intrycken från dessa och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes känslofulla sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner. Timing, scat, artikulation och textning sitter som hand i handske oavsett tempo. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få njuta av okonstlad sång, utan röstakrobatik som kan upplevas störande. Det är det enkla som är det svåra sade Oscar Peterson i en intervju. Jag instämmer!

Vivian hade mycket följsam omgivning i Martin Sjöstedt Trio. Martin som vanligtvis spelar bas är också en driven pianist i bland annat Ahmad Jamal och Oscar Petersons anda. Hans lyriska och välklingande ackompanjemang gav den perfekta bakgrunden till Vivians välnyanserade sång. Med väldisciplinerad lekfullhet på elfenbenet bjöd Martin på fantastiska utflykterbland harmonikens otrampade stigar. Fräscht och klichéfritt fullt av fantasi och roliga infall. den ena delikatessen efter den andra.

Förra måndagens gedigna komp, basisten Hans Andersson och Johan Löfcrantz-Ramsay visade att formen håller i sig. De är ett samverkande team som känner varandras intentioner väl. Hans är som jag sagt tidigare en oerhört skicklig basist som kompar rytmiskt stadigt och levererar tekniskt intrikata solon med finess och elegans. Hans komp och solo i duo numret Just One of Those Things var en riktig delikatess.

Johan Löfcrantz-Ramsay visade än en gång sin oerhörda kapacitet som ”time-keeper”. Han överarbetar aldrig sitt spel utan lyssnar på omgivningen och sätter markeringar och inprickningarna med exakt precision utan att göra avkall på svänget.Vivian och Martin Sjöstedt Trio avrundade den härliga hyllningskvällen med Erroll Garners vackra Misty.

Hans Erik Bergman ST

600 (1).jpg

Foto: Ulla Hörnell

Hans Erik Bergmans recension…

Måndagsjazzen: Härlig kväll med Peter Asplund i fokus

Peter Asplund Aspiration, förband: Jazzt Kids.
Jazzklubben, E-Street

Sextetten Just Kids med stöd av två vuxna hade äran inleda kvällens Måndagsjazz. De här ungdomarna som är i 7-8 årsåldern är jazzens framtid.

Jag hoppas ni fortsätter. Ni behövs!

600.jpg

Trumpetaren, flygelhornisten, och numera även sångaren, Peter Asplund har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang gästat stan och jazzklubben. I måndagskväll, i ett samarrangemang mellan Musik i Västernorrland och Jazzklubben, var det premiär på klubben med den egna kvartetten där Peters fina medmusikanter, Jacob Christoffersen piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor bidrar till den internationellt höga standarden.

Kvällens repertoar var hämtad dels från kvartettens senaste album Aspiration (Prophone). Låtar som Sleepin´ Bee, The Meaning of the Blues, Get Happy, Yesterday I Heard the Rain med flera och lite hemsnickrat av Peter.

I slutet på 1980-talet hörde jag för första gången en brådmogen Peter Asplund på en samlingsskiva. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Peter har gått från klarhet till klarhet. I dagsläget är han en av våra allra främsta trumpetare. Han har utvecklat en helt egen intellektuell framtoning. Inga bortkastade toner utan allt som görs faller på rätt plats. Men han kan även släppa loss med humor och pondus. Ett annat utmärkande hos Asplund är hans självklara och distinkta spel samt hans fina balans i klang och rytmik. Sångmässigt är han influerad av ”The Velvet Fog” Mel Tormé och Svante Thuresson men kommer garanterat att skapa sig en egen profil när personligheten vuxit.

Danskarna är inte bara kända för att leverera stjärnbasister i parti och minut. De kan även ståta med andra instrumentalister av bästa tänkbara kaliber. En av dessa var kvällens pianist, Jacob Christoffersen som visade sig vara en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett anslag som väcker känslor. Med elegans och finess bjöd han på ett variationsrikt broderande på elfenbenet. Hans magnifika ackompanjemang gick i solospelet över till en sprudlande energi när han gav sig ut på strövtåg i harmonikens tassemarker.

Hans Andersson är en basist av dansk klass. Han spelar distinkt, spänstigt pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar varierade med tekniskt eleganta och fantasifulla solon. Allt i ett fint samarbete med trumspelaren Johan Löfcrantz-Ramsay. Peter är lyckligt lottad som har J L R bakom kaggarna. En komplett instrumentalist som behärskar allt på den rytmiska skalan. Ni har väl sett hans agerande bakom diverse artister i TV-tältet hos Kalle Moraeus. Han är lyhörd, spelar återhållsamt då det behövs och kraftfullt med en rörlig vänsterhand då det krävs.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med ett vältrimmat fyrspann där alla delar fungerade på topp!

Hans Erik Bergman ST

600 (1).jpg

600 (2).jpg

Foto: Ulla Hörnell

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑