De har satt mycket djupa avtryck i musikhistorien.

Mest uppmärksamhet har Sinatra fått med både dokumentär och hyllningskonsert i tv på bästa sändningstid.

Nevergreen Big Band och sångduon Gertrud Jonsson och FilippoCinconze hade på måndagskvällen nöjet att avsluta jazzåret på E-Street.

Och vad passade bättre än att ge dignitärerna Holiday, Sinatra och Strayhorn en rättmätig hyllning.

Kvällens bandledare Björn Hedström som i många år regelbundet trimmat Nevergreen hade även satt samman kvällens välsmakande meny med idel klassiker från respektive dignitärs repertoar.

Som sig bör inleddes kvällen med en gammal hederlig storbandsklassiker ur Count Basies orkestermapp, ”One O´Clock Jump” med soloinpass av Leif Eriksson tenorsax, Anders Östling trumpet och Åke Rönnberg gitarr. En perfekt öppning på en session med swingiga förtecken.

Efter den svängiga uppvärmningen bjöd Filippo oss med på en resa till månen med ”Come Fly With Me” följt av Sinatras kanske mest sjungna låt, ”I´ve Got You Under My Skin”, i Nelson Riddles originalarrangemang. Filippo har en skön Sinatrafeeling i sången vilket kanske beror på att han också har italienska rötter och att han personligen träffat The Voice.

Han bjöd vidare på sköna tolkningar av ”Fly Me To The Moon”, ”They Can´t Take That Away From Me”, ”Nice `N´ Easy”, ”Bad Bad Leroy Brown”, ”For Once In My Life” med flera.

Gertrud Jonsson klädde sig kvällen till ära i Billie Holidays skepnad med att ge inlevelsefullt sköna tolkningar av hennes sångpärlor, ”Lover Man”, Billies egna opus ”God Bless The Child” och ”That Old Devil Called Love”. Hon bjöd också på en svängig version på Ellingtons signatur ”Take the A-Train” skriven av Billy Strayhorn, i ett nytt arrangemang.

Filippo och Gertrud bjöd på ett par fina duettnummer, ”The Lady Is A Tramp” och från Dean Martins repertoar ”Baby, It´s Cold Outside” som Charlie Norman och Alice Babs hade framgång med på 50-talet.

En av jazzens främsta kompositörer och arrangörer var Billy Strayhorn. Mellan 1939 och fram till sin död 1967 var han samarbetspartner med Duke Ellington.

Sexton år gammal komponerade han kanske sitt livs bästa ”Opus Lush Life”. Ett taggat Nevergreen Big Band hyllade Strayhorn med hans mästerverk ”Chelsea Bridge”, ”Johnny Come Lately” och ”Isfahan”. Exempelvis balladen ”Chelsea Bridge” är svår med sina tempoväxlingar och klangvävnad.

”Johnny Come Lately” är ett renodlat swingnummer även kallad djungeljazz med ett fint pianosolo av Håkan Kastbom.

”Isfahan” var det sista Ellington och Strayhorn skrev tillsammans.

Det var ett featurenummer för Johnny Hodges som här framfördes av altsaxofonisten Hans Molander på ett utmärkt sätt.

Kvällens fina hyllning med Frank Sinatra i centrum satte värdig punkt på jazzåret på E-Street.

En kvintett som mönstrat nästan samma uppställning medlemmar sedan starten, Carin sång, Johan Setterlind trumpet, Mathias Algotsson piano, Mattias Welin bas och Daniel Fredriksson som ersatt Jonas Holgersson bakom trummorna.

Småländskan Carin Lundin började sin karriär i slutet av 80-talet efter avslutade studier på Musikhögskolan.

Hon inledde sångkarriären i Sture Nordins orkester.

Mitt första möte med henne var någon gång under 90-talet på Skeppsholmsfestivalen.

Jag minns att hon som färsk i gamet framträdde både med sånglig och scenisk säkerhet som imponerade.

Hon visade klass och i dag tillhör Carin toppskiktet av vår jazzsångerskor.

När hon släppte sin debutskiva Babble för många år sedan tyckte Aftonbladets recensent att hon var redo att ta över efter Monica Zetterlund.

Därefter har hon fler skivor på sitt samvete.

Alla musiker och artister har sina förebilder.

Det har även Carin Lundin men till skillnad mot många kollegor har hon hittat sin egen profil i utförandet.

Utan vidare jämförelser känns närheten till Anita O´Day på ett positivt sätt.

Sin avspänt sensuella stämma och perfekta intonering har hon själv skapat.

Hennes själfulla och innerliga sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner och störande manér.

Repertoaren var till största delen hämtad från den outtömliga Amerikanska Sångboken, Get Happy, What now my love, Second time around, Love me or leave me, I´ve got a hearth full of rhythm, I didn´t know what time it was med flera. Allt i fräscha arrangemang av bland annat Johan Setterlind.

Bakom sig har Carin en slimmad kvartett som ger ett osvikligt stöd.

De är imponerande samkörda och alla förvaltar sina uppgifter väl.

Den lyriske trumpetaren Johan Setterlind både kontrasterar och kompletterar sången.

Johan har en skön luddig ton så blundar man kan man nästan tro att Chet Baker återuppstått.

Vi är bortskämda inom den svenska jazzen med alla begåvade pianister. En av de mest personliga är trollgubben Mathias Algotsson som alltid bjuder till med oanade överraskningar.

Som ackompanjatör håller han sig strikt inom råmärkena, men så fort det ges tillfälle att få sola ger han sig ut på upptäckarfärd i harmonikens tassemarker utan rädsla.

I duonumret I thought about You visade både Johan och Mathias sina kvaliteter.

Kvartettens två pulsgeneratorer, basisten Mattias Welin fick sin elbas att gunga som en äkta ståbas och Daniel Fredriksson serverade rakt igenom ett klanderfritt trumspel.

Han broderade otroligt vackra rytmbonader i bakgrunden och samspelar med de övriga på ett elegant sätt.

Hans-Erik Bergman

Samtliga har satt djupa avtryck i den svenska musikhistorien.

På måndagskvällen bjöd jazzklubben på en riktig godbit med just UlfAndersson och hans nya kvartett där förutom Ulf ingår Ewan Svensson gitarr, Hans Backenroth bas, Chris Montgomery trummor förstärkt med sångerskan, Ewans dotter, Hannah Svensson.

Anderssons fyrspann kändes lika vältrimmat och synkroniserat som en fyrhjulsdriven Quattro.

Samhörigheten mellan de olika delarna visades i öppningsnumret Like Someone In Love och den efterföljande The Night Has a Thousand Eyes där både Ulf och Ewan sträckte ut med läckra solon.

Ulf har ända sedan det svunna 60-talet varit, och är, en av våra mest intressanta saxofonröster.

Han har inte fastnat i exempelvis Coltranefällan utan gått sin egen väg. Han bjuder alltid på spännande improvisationer som andas friskhet och framåtsträvande.

Likt en målande konstnär kastar han ur sig lösa fragmentariska skisser som han tekniskt och elegant bearbetar till ett fulländat konstverk.

Hans färgrika och rikt nyanserade tonmålningar andas Body and Soul.

Sångerskan Hannah Svensson är ett relativ nytt namn som berikat vokaljazzen.

Hon debuterade offentligt 2006 och det som tände gnistan hos henne att bli sångerska var efter att ha sett en dokumentär om Eva Cassidy (1963-1996) som gick bort för tidigt.

Det var länge sedan jag hörde en så naturlig och chosefri sångerska som Hannah Svensson.

I Don´t get around much anymore med enbart gitarrkomp visade hon sin förmåga på bästa sätt.

Välartikulerat med perfekt balans.

Hannah går garanterat en ljus framtid till mötes för sångerskor med personlighet är en bristvara!

Gitarristen Ewan Svensson, en gång i tiden elev till Bosse Sylvén, fick sin inspiration av Barney Kessel men har efterhand satt sig in i hela jazzgitarrhistorien.

I hans solon kan man om man lyssnar noggrant hitta fragment av gitarrister som Jim Hall, Wes Montgomery, Pat Martino och den progressive Mike Stern med flera.

Ewan Svensson är inte på något sätt en eftersägare utan en personlig och fyndig berättare både tekniskt och rytmiskt.

Bakom Hannahs sång lade han harmoniskt läckra ackord i fin symbios med Ulfs färgrika obligatspel.

Det mesta är vid det här laget sagt om vår fantombasist Hans Backenroth. Man är bortskämd med hans skönt linjära basgångar som ibland avbryts av ett och annat tekniskt intrikat solo, även med stråke, som bara han behärskar.

Kvartettens primus motor, trumslagaren Chris Montgomery Han var mycket lyhörd och uppmärksam på sina spelkompisars förehavanden och satte med perfektionism in markeringar och inprickningar vilket fick det att svänga rejält.

En magnifik jazzkväll!

Hans-Erik Bergman

Oftast har tongångarna varit moderna men igår fick vi njuta av en sextett musikstuderande ungdomar, Kowalski & Kvintetten som helhjärtat satsar på jazz med rötterna i 30- och 40-talets swing.

Bandmedlemmarna kommer från olika delar av landet och träffades på Skurups folkhögskola.

Deras gemensamma intresse blev den här sextetten som på ett mycket imponerande och övertygande sätt gav de i egna arrangemang de gamla swingpärlorna, Stompin´ at the Savoy, How high the Moon, Take the A train, Gloomey Sunday med flera en ny lyster.

Lägg de här ungdomarnas namn på minnet för de är några av vår jazz framtid, Sara Kowalski sång, Julia Wiklund tenorsax, klarinett, NiclasEdlund piano, Gustaf Bonde gitarr, Viktor Lundin bas Jakob Bylund trummor.

De spelade med auktoritet och utöver Saras fina sång bjöd Edlund, Bonde och Wiklund på gedigna solon.

Det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Efterlängtade CaféColonial tvingades lämna återbud på grund av sjukdom.

Men Jazzklubben hittade bra ersättare i form av Ulrika Beijer Kvintett,Ulrika sång och medmusikerna Kristofer Sundman piano, Martin Berger saxofon, flöjt, Johan Timan bas och Daniel Olsson trummor.

Ulrika växte upp i en familj med mycket musik.

Pappan var jazzdragspelare så 12–13 år gammal följde hon med pappan och bröderna till olika uteställen där hon sjöng både blues och jazz. 1993-1994 stod hon på scenen tillsammans med Tommy Körberg och Carola i Sound of Music.

1995 arbetade hon som fältartist i Bosnien.

Hon har därutöver varit med på turnéer och shower, både egna och med olika artister som Putte Wickman och Ulf Lundell.

Den här kulna måndagskvällen fick vi vara med på en avspänd resa i Monica Zetterlunds (1937-2005) efterlämnade repertoarmapp.

Ulrika Beijer hade en ljuvlig pipa och till hennes heder är att vara sig själv och inte försöka låta som Monica Z:a som är hennes förebild och inspirationskälla.

Hon sjöng avspänt och välnyanserat med fin balans, välartikulerat utan störande vibrato och inga publikfriande manér.

Äkta vara rakt igenom.

Vad passade bättre än att inleda med Monicas vals (Waltz for Debby) av Bill Evans följt av It could happen to you och Ove Thörnqvists När min vän, Att angöra en brygga, Bedårande sommarvals, Vad en liten gumma kan gno med flera.

Jag är övertygad om att Monica i sin himmel njöt i fulla drag av Ulrikas fina tolkningar.

Hon hade en välspelande kvartett som uppbackning.

Den lyhörde pianisten Kristofer Sundman lade med perfektionism harmoniskt välklingande ackord som lyfte fram sången.

Hans solistiska kvalitéer kom rejält fram i trionumret Amble Side av John Taylor.

Saxofonisten Martin Berger förgyllde sången med ett måleriskt och färgrikt obligatspel men också i en rad fina soloinpass.

Han visade också musklerna i ett svängigt solonummer av Dexter Gordon.

Basisten Johan Timans levererade ett stadigt och välklingande basspel, även en rad intressanta solon, i perfekt samarbete med den rytmiskt stadiga och lyssnande trummisen Daniel Olsson vilket band samman det hela på bästa sätt.

En jazzkväll i nostalgins tecken.

I sanningens namn har manlig jazzsång i decennier dominerats av Claes Janson och Svante Thuresson.

Utan att förringa deras insatser känns det mycket bra med ett nytillskott som Peter Nylander som också är en skicklig gitarrist.

Med likartat röstregister som husguden Frank Sinatra visade sig Peter ha den rätta känslan att behandla jazzens språk vokalt.

Han sjöng genomgående med avspänd frasering och en egen identitet som är värd att uppskattas.

Sångkarriären började med att han sjöng vackra standardmelodier ur Amerikanska Sångboken för sina barn.

Låtar från 30-talet och framåt till 60-talet som etsat sig fast i hans minne och idag finns med på hans repertoar.

Med sin varma omfamnande röst i centrum bjöd han på ett knippe standardpärlor som Come rain or come shine, You are too Beautiful, Angel Eyes, The Way you look tonight, I fall in love too easily, Estate It could happen to you, Djindji, I could write a book med flera.

Utöver sin bedårande vackra sång var han en flyhänt gitarrist som både fyllde ut med välklingande ackord och broderade fantasifullt i sina solon. Han varierade mellan elgitarren och en akustisk beroende på låtval.

Det här var premiärkvällen för kvartetten på turnén och premiär för Peter på Jazzklubben.

Enligt egen utsago var det denna kväll första gången han sjöng inför publik vilket är svårt att tro för det lät knappast nybörjarmässigt.

Han ackompanjeras av pianisten Adam Forkelid som nyligen gästade klubben med Norrbotten Big Band, basisten Christian Spering och trumslagaren Peter Danemo.

Jag kom osökt att tänka på pianistlegenden Hank Jones när Adam Forkelid gav sig till känna.

Det mjuka och snärtiga anslaget, de läckra bakgrundsackorden och de aptitliga och fantasifulla utflykterna i harmonikens tassemarker i solospelet satt som hand i handske.

Adam är ingen frasmakare utan en kreativ och idérik pianist som är guld värd i sådana här sammanhang.

Christian Spering har i decennier hållit den svenska basfanan på en hög nivå. Hans tjänster har anlitats i alla tänkbara sammanhang och konstellationer. Som här i det mindre formatet tror jag han trivs allra bäst där hans rytmiskt distinkta basspel lyfts fram. Med sin briljanta teknik bjöds vi också på en rad läckra solon.

Peter Danemo är en av våra mest rutinerade trumslagare.

Under sin ca tjugofemåriga karriär har han spelat med en rad världsnamn, gjort skivor både i eget namn och som side-man.

Vid sidan av trumspelandet är han också kompositör och lärare.

Det är stor skillnad på att slå trummor och att spela trummor.

För spelar gör Peter till hundra procent.

Han är lyhörd för det som medmusikerna gör och spelar därefter.

Följsamt och elegant är han perfekt som pådrivare och vet exakt vart de effektfulla markeringarna och inprickningarna ska sitta.

Den skönt avspända kvällen fick en perfekt avrundning med Sinatraklassikern Only the lonely och gamla fina You go to my head.

En av säsongens höjdarkvällar.

Hans-Erik Bergman

Vi fick höra avantgardistiska toner signerat William Parker men också konventionell blues, Blues Five Spot av Thelonious Monk och lite annat.

De enda jag kände igen i bandet var gitarristen David Kontra och basisten Jonatan Eriksson som tidigare visat framfötterna på klubben.

Vi får vara glada åt att ungdomen vill satsa på jazzen, vilket bådar gott för framtiden.

Huvudnumret, Hanna Paulsberg Concept var för mig en helt ny bekantskap med Hanna själv på tenorsax och komposition, OscarGrönberg piano, Trygve Fiske bas och Hans Hulbaekmo trummor.

En ung norsk-svensk kvartett som grundades 2010, tog hem utmärkelsen Young Nordic Jazz Comets 2011 och skivdebuterade 2012.

Paulsbergs spel är en stilmässig mix som spänner över från amerikanska saxofonister som Wayne Shorter, Charles Lloyd, Joe Henderson och Michael Brecker till det europeiskt nordiska med Hannas landsman Jan Garbarek som frontman.

Mycket ovanligt för de flesta av dagens moderna saxofonister har oftast hämtat sin näring från främst John Coltrane och hans kollegor Archie Shepp och Pharao Sanders.

Det är alltid uppfriskande när någon bryter mönstret och hittar på något eget.

Hennes kompositioner rör sig emellan tradition och nytänkande.

Det är musik med öppna ytor fast inte helt konturlöst. Inom tydliga ramar och traditionell förankring finns det gott om utrymme att förverkliga sina intentioner med kreativt improviserande.

Oscar Grönbergs egensinniga pianoackompanjemang kom mig utan vidare jämförelser att tänka på legendarer som Cecil Taylor, Thelonious Monk, Horace Tapscott och Mal Waldron som gick sina egna vägar.

De var mästare att skapa rytmisk spänning både som ackompanjatörer och solister.

Grönberg är samma andas barn.

Spelet har en bredd som pendlar mellan tradition och modernt avantgard.

Fiskes rörliga basspel i symbios med Hulbaekmos distinkta trumspel gav kvartetten ett välbalanserat komp som levererade ett utmärkt stöd.

Vid några tillfällen visade också Fiske sina talanger som en tekniskt driven solist.

Ni som hade förväntat er att stampa takten i fyr-fyra tempo blev nog besvikna men håll med om att det är uppfriskande med en svedjebrand emellanåt som ställer konventionerna på huvudet.

Hans-Erik Bergman