Jan och Georg, båda födda 1934, har varit spelkompisar sedan 1954 och har medverkat i alla tänkbara jazzsammanhang. Deras meritlistor är imponerande. Gräddan av jazzsverige har anlitat deras tjänster på konserter och skivinspelningar. Att de trivs i det lilla formatet har visats tidigare i bland annat Trio Con Tromba med pianisten Bengt Hallberg (1932-2013) och som denna kväll med gitarrstöd. Under lumpartiden låg Jan och Georg på samma lucka och för att förgylla soldattillvaron skrev Georg en svit i fyra satser för bas och trumpet, kallad SoldI Musik. Det udda stycket fick en viss uppmärksamhet och ledde in Georg på att skriva längre kompositioner.

Jan Allan är en av jazzhistoriens mest personliga röster. Han har gjort en bragd för vid sidan av ett civilt arbete som elementarpartikelfysiker har han utvecklat sitt trumpetspel till yppersta världsklass. Han är en mästare att finfördela harmonikens beståndsdelar med sin trumpet. Hans egenartade stil förknippas med en sångbar lyrisk trumpettradition och hans personliga uttryck och sound har gjort honom mycket efterfrågad.

För den breda allmänheten är Georg Riedel kanske mest känd för sina barnvisor och musiken i Astrid Lindgrenfilmerna. Men man får inte glömma vilken utomordentligt bra basist han är. Han spelar rent, rytmiskt och klangrikt med teknisk elegans. Ett lika magnifikt stöd som Gibraltarklippan.

B. B. King och Eric Clapton tände en ung Erik Söderlind på att börja spela gitarr. Med åren har han lyssnat in sig på de stora elefanterna och utvecklat en personlig spelstil. Wes Montgomery spelade på sin tid utan plektrum, bara med fingrarna ett sätt som Erik Söderlind tagit efter. Det ger både en annan teknik och ett mjukare sound. Han är musikaliskt en lysande fantasifull berättare som hellre premierar innehållet än uppvisning i teknisk briljans. Ett perfekt rytmiskt stöd, som Rune på sin tid.

De här tre skickliga musikerna lät oss åka med på en behaglig kammarjazzresa med jazzklassiker i ett pärlband efter varandra. Kända låtar av Jerome Kern, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Miles Davis, Bengt Hallberg med flera. Samt folklåtar från Jan Johanssons repertoar. Allan och Riedel visade att gammal är äldst, med fin support av Söderlind.

Hans Erik Bergman

Inom den traditionella jazzen har klarinetten varit självskriven. I dag är det oftast saxofonisterna som har klarinetten som biinstrument vilket gjort att populationen specialister är mycket liten. En av dagens nya klarinettnamn är israel-amerikanskan Anat Cohen. Hon är för mig och säkert många andra en helt ny bekantskap. Hon föddes 1975 i Tel Aviv, Israel, och började vid tolv års ålder spela klarinett. Hon visade snabbt sin talang så efter en tid åkte hon till USA för studier på The Berklee College of Music i Boston.

Genom ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och länets jazzklubbar hade vi i Sundsvall nöjet att höra henne på E-Street med sin kvartett. Förutom Anat Cohen består kvartetten av Jason Lindner piano, synth, fender rhodes, Tal Maschiach bas och DanielFredman trummor.

De som hade sett fram emot en kväll med svängigt klarinettspel någonstans i bebopens och swingens tassemarker blev nog grymt besvikna. Det vi fick höra var en kvartett egensinniga musiker som säkert behärskade sina instrument väl, men det som saknades till och från var den viktiga kommunikationen. Ibland lät det som de spelade var för sig och inte som ett fyrspann. Avantgardiskt, lite klezmer och en gnutta fusion. Omskrivna Anat imponerade inte på mig trots sin instrumentala behärskning. Hon uppträdde som en kameleont där hon ibland lät som Tony Scott, ibland som Jimmy Giuffre, ibland lite Putte Wickman. Det tände inte till på riktigt.

Lindner visade sig ha en fantastisk teknik på det akustiska pianot. Synd bara att han använde pianot för sällan till förmån för den klangskapande synthen. Basisten och trummisen var tämligen beskedliga i sitt agerande jämfört med förra veckans komp i färskt minne. Sammanfattningsvis en kväll där man väntade på lyftet som aldrig kom!

Han spelade med auktoritet, svängigt, tekniskt briljant och välnyanserat. Svend måste känna sig mycket stolt att få ha en sådan välspelande efterträdare. För att betona Svend – 100 år var repertoaren genomgående hämtad från hans repertoar. Låtar som Star Dust, Hambo om bakfoten, Kärleksvals, Scandinavian Shuffle, Fiddler in Rio, June Night med flera.

Asmussens förre vapendragare, gitarristen Jakob Fischer, har nosat på allt inom gitarrjazzen, från Django Reinhardt till Wes Montgomery och avantgardister som Jimi Hendrix.

Med sin mångsidiga förmåga formar han spelet efter den melodi som för stunden framförs. I exempelvis duonumret Honeysuckle Rose, kompade han Mads, ibland som en återuppstånden Wes Montgomery med läckert oktavspel.

Ett fantastiskt halsbrytande samarbete som fick oss att tappa hakan.

Hans härliga rytmkänsla framgick väl i hans spänstigt tassande ackompanjemang. I sina soloinpass varvar han singelnotspel med fylligt krämiga ackord. Han är en musikant med elegans i uttrycket, ett arv efter åren med Svend.

I första hand gäller välklang, teknisk perfektionism, melodisk kreativitet för att fängsla publiken.

Danskar odlar med omsorg julgranar och basister. Nya bekantskapen Morten Ankarfeldt visade med flera soloinsatser att det är något visst med deras sätt att hantera en basfiol. Helgjutet och distinkt med melodiskt rena basgångar satte han färg på kompet. Samarbetet med trummisen Karsten Bagge satt som hand i handske.

Karsten Bagge var en lyssnande time-keeper som med små medel fick det att svänga på ett härligt sätt.

Den här lysande 100-årshyllningen och swingfesten utan skyddsnät skall sent glömmas!

På 1960-talet flyttade Ronnie till Sverige. 1975 anlitades han av Charlie Norman som han spelade med i tjugosex år. Han har också haft egna konstellationer som Tivolibandet på Gröna Lund och medverkat i diverse andra sammanhang. Med sin status som trumslagare har han förärats med ett eget rum på Nalen, Ronnies Room, där han regelbundet är värd för levande jazzmusik.

Kvartetten inledde med klassikern ”Four” signerad av Miles Davis. Utan vidare jämförelser kände man historiens vingslag från klassiska kvartetter med trumpetarna Clifford Brown, Lee Morgan och Chet Baker i centrum. Här var det Karl Olandersson som fick stå i centrum vilket han gjorde på ett lysande sätt. Han har säkert hämtat inspiration av nämnda trio men stakat ut sin egen väg och utvecklat ett personligt uttryck. Han har glöd i tonen, energi och fantasi i formuleringen när han glider ut i sina hisnande improvisationsäventyr. I Ellingtons ”In A Melloton” visade Karl sig lika bevandrad att använda sordinen som Cootie Williams.

Mathias Algotsson är en oförutsägbar och spännande klaviaturspelare. Med sitt humoristiska sinne, vilket framgår väl i sina solon, där han oförskräckt trampar utan skyddsnät ut i harmoniken tassemarker. Egensinnigt i allra högsta grad.

Första gången jag hörde Hasse Larsson var han ett basembryo i Fredrik Norén Band. Därefter har det hänt en hel del så i dag tillhör han svensktoppen av våra basister. Han är också en läcker sångare som han visade i bluesen ”Save Your Blues” av Horace Silver. Hans spelade stadig pådrivande och visade i flera solon sina tekniska färdigheter. Basens roll är lika viktig som hjärtats slag. Man tänker inte på det förrän det stannar. Utan hjärtat dör patienten.

Ronnie är kvartettens sammanhållande länk och primus motor. I Juan Tizols ”Caravan” lyfte han i ett långt solo fram hela arsenalen av rytmiska figurer med både stockarna och bara händerna. Publiken gav stående ovationer. Det är sällan man får höra melodiska trumsolon som i Ronnies utförande. Han är de små medlens mästare som sätter inprickningar och markeringar med elegans samtidigt med en pulserande och stadig rytm. En skön kväll som avrundades med sång av Ronnie med ”The More I See You” och Karl med ”I Can´t Get Started”.

2013 vann hon som första kvinnliga instrumentalist det prestigefyllda priset The Thelonious Monk International Jazz Saxophone Competition. I juryn satt bland annat Wayne Shorter.

Redan i öppningsnumret visade sig Melissa Aldana vara en mogen musikant med ett uttrycksfullt och kreativt saxofonspel som fick mig osökt att tänka på Sonny Rollins klassiska trio från slutet av 50-talet. Hon är både traditionell och avantgardistisk i formuleringen. Likt Sonny Rollins inledde hon sina improvisationsutflykter med fragmentariska fraser som sedan återkom och ändrades under resans gång till en intressant berättelse.

Hon spelade oförutsägbart med spänning och mycket energi i budskapet. Melissa är bara i blomningen av karriären så lägg namnet på minnet gott folk.

Till sin hjälp att på säker grund få glida ut i harmonikens tassemarker hade hon ett mycket bra stöd i basisten Pablo Menares och trumslagaren Alan Mednard. Menares spelade stortonat med härligt gung i basgångarna och tekniskt elegant i sina läckra solon. Mednard var en lyssnande och spelande trummis som höll igen på rätt ställe och spelade med full kraft där det behövdes. Samarbetet mellan bas och trummor satt perfekt och det gav Melissa en säker plattform att stå på.

Sammanfattningsvis var Melissa Aldana Trio en härlig bekantskap.

En perfekt säsongsöppning av Måndagsjazzen.

Sundsvalls Tidning

Foto: Håkan Humla